A leer – att läsa!

Ildefonso Falcones, författaren till ”Katedralen vid havet” har gjort det igen! Läs ”La Mano de Fatima” (2009), nyligen utkommen på svenska: ”Fatimas hand”.

Ildefonso Falcones är advokat och bosatt i Barcelona. Boken utspelar sig i Andalusien 1568 och kom ut i Spanien 2009 och vill spegla försöken att förena kristendom och islam, under en kaotisk tid i Spaniens historia.

Mia

Barcelona – otra vez!

Är ni trötta av Barcelona – men ändå sugna på att se mer av staden? Se då filmen ”Biutiful” med Javier Bardem (från bl a ”Vicky, Christina and Barcelona”).

Mia

”Mannen bakom Babel och Amores Perros har gjort sin bästa film!

Detta är historien om en man i fritt fall. Överlevnadskonstnären Uxbal lever i skuggsidan av den annars så moderna och glittrande storstaden Barcelona. När han upptäcker att döden står för dörren försöker Uxbal säkra framtiden för sina två barn, återfinna kärleken och förlika sig med sitt öde. Men tiden är inte hans enda fiende.

Njut av det storslagna mötet mellan en fantastisk skådespelare och en fenomenal regissör. Oscar®-nominerade Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 gram, Babel) är en av världens mest respekterade filmskapare. Tillsammans med den Oscar®-belönade skådespelaren Javier Bardem har han skapat en banbrytande film som kritikerna hyllar som hans hittills bästa!”

Return to sender

Precis som brevet Elvis Presley, the king of Rock and Roll, skickar till sin flickvän, är det nu vår tur att komma tillbaks dit vi kom från. Skillnaden är väl att Barcelona tog emot oss med öppna armar och säkert gärna hade behållit oss längre, och att öppna armar mötte oss vid tågstationen.

Jag tänker att brevet vill uppnå sitt ändamål och upplever en känsla av misslyckande när det är i Elvis armar igen. Själv hade jag varit överlycklig om jag var det brevet. När vi nyss anlänt till Barcelona trodde jag aldrig att jag skulle säga det, men att komma hem är nästan lika skönt som att åka iväg. Visst blir man bortskämd med solsken och spännande mat och personer på semestern, eller vad vi nu ska kalla det, men känslan av att inte riktigt känna sig hemma är en indikator på hur bortskämd man är med andra saker.

Mest har jag nog saknat tiden för mig själv. Som ensambarn är jag van vid att spendera ganska mycket tid ensam, och hur deprimerande det än må låta för andra, så är det för mig ovärderligt. Fem dagars intensivt umgänge med samma fyrtio personer blev lite väl mycket, hur kul jag än har haft. Mitt uppe i allt tänker jag inte på det, utan det är efteråt som jag förstår hur utmattande det är att alltid vara igång, inblandad och iväg.

Som brev är man i posten en i mängden, men när man författas och tas emot får man liv. På ungefär samma sätt fungerar nog jag; när jag är med de jag tycker mest om får jag liv, men ibland behöver jag bara få vara ensam och lägga allt inom mig på hyllan, utan att någon tolkar och analyserar mig ut och in.

Emma

Restaurangbesök, en konst

Att gå på restaurang är en konst. Man ska vara bra på att läsa sig själv och inte ha för höga förväntningar.  Det handlar om att räkna ut vad man är sugen på. Det vet oftast inte jag. Det handlar om att inte förvänta sig att maten ska vara perfekt, eller tillräckligt. En sallad kan vara en och en halv tomat eller ett berg av grönsaksmarknadens läckerheter.

Jag brukar tyvärr tycka att alla andras beställningar ser bättre ut. Det är som att vad jag än väljer så är min bordsgrannes mat mer lockande, då gäller det att man inte sitter på en för tjusig restaurang för att norpa lite av deras mat. Det finns givetvis gränser för allt, men riktigt välgjord pasta är en av mina svagheter.  Det är inte roligt när man sitter  där och vill slänga sig över någon annans tallrik. Därför förespråkar jag att man noga överväger sitt beslut.

Sedan kommer vi till drickan, ta inte läsk. Gör det aldrig. Det smakar inte gott, det förhöjer inte upplevelsen av din mat, det dämpar smaklökarna och det är blaskigt. Det är en regel jag satt upp. Som jag givetvis inte alltid följer. Jag tycker inte ens om kolsyra, men bubblorna är så fina. Då tar jag såklart och beställer en läsk till min sallad.
Det är oftast då det händer, min bordsgranne får in sin mat och den ser fantastisk ut. Självfallet är det inte samma mat som jag beställt. Så där sitter jag, med inte lika god mat som alla andra, slaskig dryck och ett humör på botten. Den slutsats jag kan dra är att restaurangbesök är gjorda för experter och att någon annan borde beställa åt mig.

Petronella Nordström

Tiotusen meter upp i luften (ser jag allt så klart)

Det finns alltid två sorters längtan på samma gång; Längtan efter, längtan ifrån. Längtan bort, längtan hem. Sitter just nu på flyget hem från vår händelserika resa och kikar igenom 736 underbara bilder som tagits under veckan. Vill inte lämna sol och hav och värme och god mat och själva resans känsla efter mig – men det enda som snurrar i min skalle är hem. Hemma är där hjärtat är, och mitt hjärta det reste nog redan igår.
       Hur bra en resa än är så är hemma alltid bäst, så enkelt är det bara. Kommer på mig själv med att sakna djupa skogar, ösregn och buss 230 mellan Teckomatorp och Kågeröd. För hur gärna jag än dansar sönder hela nätter, hur spännande en främmande storstad än kan vara, så är den där trygga känslan av Sverige och lagom något bland det bästa att komma hem till. Gör det mig tråkig? Har jag tappat det där spännande och roliga genom att sitta och längta efter lagom istället för mycket?
       Nej, det tror jag faktiskt inte. Tror bara det hör till under en sån här resa. Att man upplever så mycket och tar in så mycket att sen när det tar slut, då är det lagom som gäller. Köttbullar och ketchup och lite regn och den vanliga svenskheten på bussen. “Sitt inte på sätet bredvid mig”- attityden oavsett hur trevlig man är. Sinnena är helt enkelt fyllda till bredden och man måste tömma dem, sortera allt i fina album och skriva datum och förklaringar så minnet hänger med. Sen efteråt, det är då man är redo för nya äventyr.

Erica Svennblad

Klassresa avslutad med väskstöld

Sista dagen under en klassresa blev en ung kvinna bestulen på sin handväska. Tack vare snabba reaktioner bland vännerna och lärarna löste sig allt emellertid fint!

Kort innan eleverna från Carl Adolph Agardh-gymnasiet i Lund skulle gå på bussen mot flygplatsen hem från sin skolresa, blev Micha Widerberg Sérak bestulen på sin handväska. Handväskan innehöll då både pass, mobil och pengar – vilket skapade en hel del panik bland de resande. Lars Mogensen, en bekant till lärarna, samt ägarinnan av väskan reagerade snabbt och sprang båda ikapp tjuvarna som då satte av i rejäl fart.

I och med paniken som uppstod skrämdes även tjuvarna, och väskan slängdes i en soptunna. I den återfanns både pass, mobil och pengar, så lättnaden hos främst Micha och även de övriga resenärerna var stor. Efter det kunde hemresan från Barcelona fortskrida utan dramatik för resenärerna.

Erica Svennblad

När man landar igen

När man reser ska man tänka på mycket. Var är mitt pass? Var är biljetten? Växlade jag till rätt valuta nu, eller åker jag till Turkiet med polska zloty (det senare har dessvärre hänt)? Man måste minnas allt, märka sin väska, packa praktiskt, ta med ett gott humör, minnas sitt resesällskap, äta regelbundet, inte stressa, komma i tid och gilla läget.
Saker resor skapar: stress. Saker resor inte skapar: avslappning och återhämtning. Att resa själv med familj eller vänner gör att jag känner mig lagom pressad.  Då handlar det om att man inte hinner med allt spännande, inte hinner se allt nytt. Men om man reser med fyrtio andra så handlar det om större saker. Då är det folk som aldrig vaknar när bussen ska gå, mobiler som är avstängda när de absolut borde varit på. Då är det någon som går vilse och då kan det också vara någon som blöder från bakhuvudet. Det går inte att förbereda sig. Fyrtio olika viljor, alla tänkta att harmonisera oavsett tidigare upplevelser. Själv känner jag mig lite som tjejn som alltid är sen, som skrattar som ett monster och ständigt försökte skryta med mina obefintliga spanskakunskaper.
Kanske är charmen med klassresor att det blir så stökigt. Tanken är ju att man ska lära känna nya sidor hos varandra, komma närmare varandra innan man säger hejdå. Men det låter ju ganska värdelöst; bli bättre vänner nu så att ni kan skiljas åt om lite mer än en ynka månad! Min slutsats är att det måste handla om att trötta ut eleverna så att de inte minns allt jobb de har lagt ner, allt de slitit med under tre år. Och vad det har resulterat i, nåra mvg:n, vg:n och g:n.
Jag skulle aldrig för mitt liv vilja vara ansvarig för en stor resa. Tror dessutom inte att någon annan heller skulle vilja det, risken är stor att inte alla skulle komma hem igen. Därför jag ytterst tacksam att jag inte var inblandad. För om jag behövde en jättekanelbulle till frukost och elva timmars sömn när jag kom hem, vad behövde då inte lärarna!

Petronella Nordström

Gräset är grönare i Barcelona

Det värsta med att ha varit utomlands är att man blir så bortskämd. Jag gläds inte längre åt varenda solstråle som letat sig igenom molnen. Maten känns inte riktigt lika god, gräset plågsamt grågrönt. Ibland kan man fråga sig vad man gör i Sverige när det några timmar bort med flyg finns en vår lika varm som vår varmaste sommar. När någon nu uttrycker att ”visst är våren vacker” blir det svårare att helhjärtat stämma in. För gräset är grönare på andra sidan, jag har ju själv sett det.

Fast, vissa saker är ändå bättre än gräs. Som att ha ett rum där bara jag bor, min familj, och att dricka kaffe framför teveprogram som nog räknas som tråkiga men som ändå är pinsamt underhållande. Det där vardagliga som nästan kan vara bättre än svindlande äventyr i andra länder. Jag tror att man behöver båda, för det läskigaste som finns är väl ändå att fastna i ekorrhjulets gnisslande torrhet. Men att som fyrtionåring leva bohemliv känns kanske inte heller speciellt lockande?

Annie Lindgren

Vindens Skugga – Ett mästerverk

Jag är lycklig. Jag gråter. Jag skrattar. Jag känner mig hel på ett konstigt sätt som jag aldrig känt mig förut. Och allt på grund av en bok. En bok som har förändrat allt och ändå ingenting.

Jag har alltid älskat böcker, alltid trott att de har en större inverkan på människor än vad som kan verka möjligt. Men det är inte förrän jag läste Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón som jag insåg exakt hur. Jag kommer ihåg när jag öppnade boken för första gången. Det var på bussen på väg hem från skolan, och redan efter första raden var jag fast. Det slutade med att jag efter det att jag stigit av bussen gick hela vägen hem och läste samtidigt. Jag kunde helt enkelt inte lägga ifrån mig den.

Sedan den dagen har ingenting riktigt blivit som förut. Egentligen har ingenting förändrats i mitt eget liv, men Vindens Skugga har förändrat mig. Jag bär den med mig nästan vart jag än går, för att kanske få ett par minuter över då jag hinner läsa. Jag har till och med en favorit sida, 209, som jag faktiskt inte vet hur många gånger jag läst vid det här laget. Vindens Skugga har dessutom verkligen lyckats fånga Barcelona, denna fantastiska stad. När vi nu i veckan var i Barcelona var det svårt att inte se karaktärerna från boken överallt. Jag såg framför mig hur Daniel, Julián, Clara och alla de andra gick omkring på de vackra gatorna.

Efter det att jag totalt förälskat mig i denna fantastiska bok, bestämde jag mig för att kolla upp författaren på internet. Och återigen blev jag så imponerad. Inte nog med att Ruiz Zafón har en häpnadsväckande förmåga att skriva; han kan dessutom komponera musik. På hans hemsida finns det ett musikstycke för varje viktigt händelse från Vindens Skugga, alla lika perfekta och passande.

Och ja, jag är väl medveten om hur nördig, och ganska knäpp, jag verkar. Men det spelar faktiskt ingen roll. Det är någonting med Vindens Skugga som är mycket speciellt, någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Allt jag vet säkert är ett citat från sidan 12 i Vindens Skugga:

”Få saker sätter så djupa spår i oss som den första boken som hittar vägen till vårt hjärta”.

Lina Mattsson

Spaniens kultur?

”Akta er för den mannen, han ser misstänksam ut” eller ”Håll väskan hårt framför dig, annars kan de sno något”.

Under vår resa i Barcelona har vi nog alla fått höra dessa kommentarer, eller i alla fall en liknande. Och självklart handlar det om en sak: Ficktjuvar. Detta fenomen som knappt finns i Sverige är här i Barcelona något man måste akta sig för. Särskilt när man promenerar på de stora gatorna med mycket folk som La Rambla. Genom hela gatan står det underhållare, utklädda till allt från frukt till små läskiga babys i barnvagn. Det finns massor av små butiker där man kan köpa turistsaker. Och så finns det såklart tusentals vanliga människor och turister.

Mitt bland dem finns också ficktjuvar. Själv har jag inte råkat ut för något hittills, men jag har flera gånger fått höra om folk som fått sin väska eller plånbok ryckt. Ibland har jag till och med hört om ficktjuvar som är så listiga att de skär upp väskan underifrån och tömmer innehållet i en påse, medan ägaren till väskan lugnt går vidare.

Men så började jag fundera på varför det är såhär, varför finns det så mycket fler ficktjuvar här än i Sverige? Och varför är det mer accepterat? Jag har fått höra att det skulle bero på att deras kultur är så annorlunda, att allt är mycket mer öppet här. Men samtidigt, det som jag tänker på med deras kultur är bara att de är mycket mer öppna med att prata om saker. De är trevliga och hjälpsamma, och ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att de flesta här är precis lika emot att stjäla som vi är i Sverige.

Min teori är att det faktiskt är turisterna som är skyldiga till att saker stjäls. I Barcelona finns det många som är extremt fattiga och som inte ens har råd till att köpa mat till sina familjer. När sedan turister kommer och svänger sina dyra väskor och viftar med plånböcker, då är det kanske inte så konstigt att saker blir stulna. I en så desperat situation tror jag att de flesta skulle vara beredda att stjäla. Jag vägrar att tro att det handlar om Spaniens kultur. Jag tycker istället att det är ett tydligt exempel på vad fattigdom kan leda människor till.

Lina Mattsson