En liten Storgata.

januari 31, 2012

Måndag 30 januari. När jag kliver av den gula bussen tre stationer för tidigt, så är det första jag ser den gamla byggnaden där det så länge jag kan minnas har varit en elaffär. I skyltfönstret ligger fortfarande julpyntet kvar. Utställningsexemplaren, mikrovågsugnarna och kaffekokarna, trängs bland blanka, gröna granris och röda och gröna ljusslingor. Uppe i taket hänger en ensam julstjärna fortfarande kvar. Den gula bussen rullar vidare längs Storgatan, som inte är särskilt stor egentligen. Om bara någon minut kommer bussen befinna sig på byns mittenstation. Nu när bussen kört iväg så kan jag se mataffärens vita vägg, och dess enorma röda skylt. Alldeles intill de stora röda bokstäverna finns lite mindre röda siffror, som visar mataffärens öppettider. Jag behöver givetvis inte läsa på väggen för att veta att affären har öppet mellan nio och åtta, alla dagar i veckan. När man bott i samma lilla by hela sitt liv så blir det lätt så. Jag hör någon ropa mitt namn, och jag vänder mig om. Någon jag känner passerar  mig, och jag ler och hälsar glatt tillbaka.

När jag börjar gå åt höger så bländas jag av den starkt skinande solen, innan jag kan fokusera min blick på den lilla biografen med endast en salong, som har funnits här i byn sedan urminnes tider. Skylten ovanför ingången är betydligt äldre och mer sliten än skylten till mataffären. Nästan all färgen på B:et är avskavt, och halva G:et är också borta. På trappan utanför sitter tre pojkar i tioårsåldern. Jag känner såklart igen dem, precis som jag känner nästan alla jag ser här i byn.
Deras tre cyklar står parkerade nedanför dem, de står lutade mot trappräcket. En av pojkarna sitter och sparkar med sin ena fot i den frusna snön på trappsteget. Varje gång han gör det så ger det ifrån sig ett krasande ljud. De pratar om någonting jag inte hör, men emellanåt skrattar de tillsammans.

En äldre dam med en gråmelerad jacka passerar biografen och de tre pojkarna i långsamt tempo, och precis då går en man över övergångsstället med sin lilla dotter i handen. De går in i den lilla pizzerian intill biografen, och jag kan se genom fönstret hur pizzabagaren ler glatt mot dem när de kommer fram till disken, hur de pratar en stund, och hur han räcker över tre kartonger med pizzor. Jag undrar om den lilla flickan kommer få en klubba av pizzabagaren? Jag minns hur jag alltid ville följa med mamma eller pappa och hämta pizza när jag var liten, just av den anledningen.

Jag vänder mig om och tittar på mataffären igen. Parkeringsplatsen utanför är halvtom och den gråa asfalten har fläckar med halvsmält snö. Den är inramad av gammal, smutsig snö som ligger i kanterna och vilar. Snöhögarna varker smälter eller får någon ny snö på sig, de bara ligger där. En kvinna och hennes tonårsdotter står och packar in påsar i bakluckan på deras bil, en man står och stoppar in en femma i en av kundvagnarna. Vid bankomaten står en kvinna med vit, stickat mössa och trycker in sin kod på knappanelen. Snart får hon sina hundralappar i handen och försvinner bort till sin bil som står på parkeringsplatsen. Jag ser några få människor i blandad ålder passera genom de automatiska dörrarna. Precis innanför dörrarna hänger en anslagstavla. Där brukar byns invånare hänga upp lappar med information om saker som är till salu, om saker som är borttappade, och om tillställningar i byn den kommande månaden. Varje gång någon går in eller ut ur affären så svänger lapparna i vinden.

Ute på parkeringsplatsen har en tom, liten obetydlig plastpåse slitit sig från sin ägare, och blåser i ett raskt men bestämt tempo förbi bilarna som om den visste exakt vart den ska. Den kanske blåste över parkeringen för att finna sig en ny ägare eller kanske bara flög den där förbi för att finna sitt öde, soptunnan. Den rullar lätt längs asfalten, innan dess korta resa tar slut när den stöter på mataffärens vita vägg, och inte kan ta sig längre. Längs mataffärens vägg ligger det stora säckar med blomjord. De är upplavade i flera högar, med säkert tio säckar per hög. När jag ser dessa högarna med blomjord, så ger det mig minnesbilder från trevliga stunder för flera år sedan. Med folk jag inte umgås med längre, brukade jag klättra upp på de där blomjordssäckarna, och skratta tills jag nästan inte fick någon luft längre.

Ett par brunhåriga unga tjejer går förbi mig där jag står. En av dem har en glödande cigarett mellan pekfingret och långfingret. Bara det lilla jag hinner höra av deras samtal gör att jag får veta mer om deras liv än jag nog egentligen borde. De korsar arm, och går över vägen. De går skrattandes in i affären tillsammans, och ännu en gång svänger papperslapparna av vinddraget.

Pojkarna som suttit utanför den lilla biografen reser sig upp från trappan. De tar sina cyklar, och sätter fart neråt gatan. En kvinna med en svart labrador är tvungen att flytta sig hastigt åt sidan när de susar förbi. De cyklar bredvid varandra runt hörnet av byggnaden, och deras glada röster blir lägre och lägre för mig att höra, innan de försvinner helt.
Jag känner en kall vind dra över mig, och jag huttrar till. Jag börjar gå åt samma håll som pojkarna, hemåt. När jag gått förbi fotoaffären, frisörsalongen och sen rundat hörnet så möter jag ännu en person som jag känner. Vi hälsar och ler, och när vi passerat varandra så försvinner inte leendet från mina läppar.

Det underbara med att bo i en småby är att man känner sig hemma trots att man inte ens kommit in på sin egen gata ännu. Man lär sig också att uppskatta sin småby mer när man väljer att gå i skolan långt ifrån den.

Maja Bergman Lindberg 2a.

Annonser

Författande lärarinna

januari 31, 2012

För Johanna Lindbäck, en bloggande lärare från Luleå, var skrivandet en viktig del i livet så fort hon lärt sig att läsa och skriva. Planen var att släppa sin första bok redan vid 16 års ålder, men så blev det inte riktigt. Det var inte förrän nästan tjugo år senare som debutboken “En liten chock” blev publicerad.

Atriumgården på Stadsbiblioteket i Lund var nästintill fullsatt när läraren och författaren Johanna Lindbäck infann sig en timme på fredag eftermiddag. Timmen innehöll berättelsen om starten av hennes författarkarriär samt uppkomsten av den populära litteraturbloggen bokhora.se.

“En fyllegrej”
Även om många tror att bloggnamnet bokhora.se är till för att skapa reaktioner eller att med flit vara kontroversiellt är sanningen simpel: en “fyllegrej” blev till en av Sveriges största litteraturbloggar.

Johanna Lindbäck förklarar att namnet på den kända bloggen kom till genom en middag med lite för mycket vin. Hon tillägger att ingen av de medverkande menar något illa med namnet.
– Vi tar absolut avstånd från att det skulle vara okej att kalla varandra hora, säger hon.

Bloggen består för tillfället av Jessica Björkäng och tre Johannor; Johanna Lindbäck, Johanna Karlsson samt Johanna Ögren. Tidigare hade bokhora.se ytterligare två bloggare, som sen hoppade av. Innehållet är en variation av olika ämnen, men alla har sin grund i litteratur.

Tidiga planer
Från det att Lindbäck lärt sig att läsa och skriva fanns intresset för att uttrycka sig med text. Författaryrket fanns dock inte i tanken förrän flera år senare. När denna idé fäst sig var den däremot svår att få bort. Hon bestämde sig för att ha skrivit sin första bok när hon fyllt sexton men när denna tid kom hade hon inte ens börjat att skriva på något.

Nästan tjugo år senare flyttade hon och hennes sambo till Norge, och detta blev tidpunkten då hon bestämde sig för att verkligen börja skriva. Lindbäck skrev några dagar i veckan och lyckades till slut få ihop en bok. Efter att ha blivit nekad vid första försöket att få boken publicerad, ändrade hon stora delar av sitt manus. Ett antal månader senare fick hon ett mail med meddelandet att hennes bok “En liten chans” blivit antagen.
– Jag trodde först att de skickat till fel Johanna! säger hon och skrattar.

Flera böcker senare har Lindbäck fortfarande idéer till ytterligare verk och hon håller sig aktiv på bloggen. Kort sagt kommer vi få se mer av Johanna Lindbäck i framtiden.

Charlotta Nilsson

En dag som denna

januari 29, 2012

Onsdag 25 januari. Över hela torget vilar hårda och sneda kullerstenar. De bruna brunnarna är faktiskt det enda som gör marken platt. Men det sneda underlaget är dock inget som torgets människor tänker på. De går med lika bra balans som alltid. Någon snubblar till men fortsätter som om ingenting har hänt. Tomma papperskorgar blickar ut över torget och längtar efter allt det slängda skräp som istället vilar på marken. Cigaretter, tuggummin, papper och påsar är bara en liten del av det. En plastpåse hänger i ett sedan länge dött träd och rör sig lite varje gång vinden kommer. Det är dock väldigt sällan.

Ett par som sakta lunkar fram stannar till för att läsa på den utsmyckade restaurang skylten. Men ingenting lockar tillräckligt då de fortsätter att promenera. På en utomhus krog sitter endast två människor och pratar. De verkar inte se eller höra torget idag. Just nu handlar det om dem och de skrattar tillsammans. Krogen är troligen också det enda stället utan snö då de stora värmestolparna stoppar allt kallt från att komma in. Utanför, på marken ligger den sena snön kvar och irriterar alla som går förbi. En student sparkar till den med ena foten innan han raskt fortsätter vidare förbi McDonald’s. Precis då kommer en man med en orangea tjocktröja gående. Han håller en stor mikrofon i ett fast grepp och stannar upp lite innan han öppnar dörren till den berömda snabbmatskedjan. Den är dock inte den enda mat alternativet. På torgets östra sida står också torgets största konkurrenter. Pölsemannen och bredvid Kebabvagnen. Båda suktar de efter de lunchhungriga kunderna. Vem kommer få flest idag? Samtidigt flyr människor in i det värmefyllda affärerna för att försöka liva upp sina frusna fingrar och öron. Med rödtäckta kinder flåsar de lättade när dörrarna öppnar sig.

Parkeringsplatsen som alltid annars brukar vara fullspäckad med små stånd står idag tom med endast ett stånd och ett fåtal bilar som undantag. Kylan verkar dra folk därifrån och takten ökar påtagligt när man kommer till mitten på torget. Också den mest folktomma platsen.

Den kullerstensbelagda marken är omringad av tegelhus. Platta fasader med fönster som väter åt alla håll. Bänkarna på torgets norra del är den perfekta platsen att sitta på om du vill betrakta torget i så stort perspektiv som möjligt. Där sitter redan människor. Tre kvinnor därav en sitter och berättar ilsket för de andra om hur missnöjd hon är. De andra nickar sympatiskt. Hon lugnar sig och samtalet fortsätter, precis som torget.

Det enda muntra ljud som hörs är de lite för högljudda männen som sitter intill väggen på den tegelbeklädda fasaden. Med öl i handen pratar dem så att alla runt omkring kan vara delaktiga i samtalet. Skratt formas ur deras munnar och de skålar nöjt. Annars är torget väldigt tyst. En del muller hörs från bilarna som kör förbi. Men förutom det är det endast fåglar man hör. Kråkor som cirkulerar i luften letar efter insekter eller mat som kastats för att kunna få i sig något idag med. En kråka nappar upp något och störtdyker ner för att vara först. Han får dock inte många sekunder innan hela flocken är där. Som om det gällde livet bråkar dem om den lilla brödbiten. Ingen verkar ge sig. Efter en stund är endast smulor kvar och en nöjd kråka.

Alla som är modiga nog att trotsa dagens kyla har ett mål. Det syns i deras ögon. Med snabba steg försöker dem stänga ute vintervädret och tjocka jackor i olika färger är knäppta upp till hakan. Stressen ökar hos en man när han tittar på klockan. Han ökar takten och håller målet i sikte. Till slut kommer han fram till bilen. Mannen slänger sig in och kör iväg. Bara ett par sticker ut från alla andra. De är gamla men vackra. Hand i hand går dem sakta och studerar allt som händer runt omkring. Ibland säger dem något kort men dialogen hinner sluta redan innan den börjat. Snart når dem torgets ände och försvinner. Kvar står torget med alla stressade människor.

Träden som vackert ramar in torget är idag en sorglig syn. På sommaren när träden är fullblommade ger dem den öppna mötesplatsen en ny livsgnista. Nu står de mest där och sörjer. Sörjer den svunna sommaren och befarar den nya kylan. Kala men ståtliga. För de vet att våren kommer alltid tillbaka. Och då är det deras tur att njuta i sol och värme. Solen är annars gömd bakom molnen idag. Den brukar vara noga med att titta fram men idag verkar vara ett undantag. Det gråa dunkel som istället lyser upp är inget som folk föredrar. Istället begravs torgets härlighet ner ännu djupare med hjälp av avgaser och cigarettrök. De slängda ölburkarna är inget som lyfter upp dess skönhet heller.

Stadens enda biograf pryder torgets ena hörn. Men den står tom nu. Ingen film att visa och därför ingen att glädja. Trappan upp till dörrarna som alltid brukar vara smockfull med folk står där ensam och övergiven. Man bryr sig inte ens om att titta på biografen. Den har ändå inget att erbjuda såhär dags.

Solen har nått sin högsta punkt för dagen och det får torget att bli allt mer tomt. Människor längtar hem till värmen och familjen. Röken stiger från husen och får folk att längta ännu mer. Utomhus är det ingen som vill vara en dag som denna.

 

 Alexandra Falck

En bokhora på besök

januari 27, 2012

Fredagen den 27 januari 2012 klockan 13:00 besökte författaren och bloggaren Johanna Lindbäck Lunds stadsbibliotek. I en timme pratade hon om sina böcker som hon skrivit hittills, sitt författarliv och sin blogg. Bokhora, som den heter, är en bokblogg som hon skapat tillsammans med tre vänner. Där kan man läsa om boktips, bokrecensioner och diskutera om allt som har med litteratur att göra.

Johanna Lindbäck arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska i Stockholm.  Hennes första bok En liten chock publicerades 2007.

Christoffer Engels

Normer och tankestormar

januari 27, 2012

”Följer du ditt köns stereotyp?”

När vi ställde frågan riktades många undrande blickar mot oss. Efter en omformulering av frågan och med viss tvekan från en del placerade eleverna sig på olika ställen av vår imaginära ”termometer”, som vi förklarat tidigare. Flera ganska definitiva ja och en hel del på gråskalan mellan ja och nej, däremot ingen helt på den fullt nekande sidan.

Likabehandlingsdagen i tisdags blev en aning speciell för mig och tre andra i klassen i år. Vi hade nämligen fått i uppdrag att hålla i en workshop, där vi skulle få våra skolkamrater att tänka över och diskutera frågor om könsnormer och heteronormativitet. För att lyckas med detta var vi själva tvungna att fundera över dessa ämnen själva. Flera intressanta samtalsämnen kom upp under arbetstiden.

Klockan åtta på morgonen började vi tisdagens första workshop. Efter en trött, ganska långsam start satte diskussionerna igång. Alla hade idéer om vad manlighet och kvinnlighet innebär, vad som menas med könsstereotyper och annat. Förhoppningsvis skapades reaktioner som gjorde avtryck och var kvar åtminstone under resten av dagen.

Charlotta Nilsson

En dyr affär

januari 27, 2012

”Hur går det med körkortet?”

Det är den ständiga frågan man får som tonåring idag. Självklart kan ett körkort bidra till mycket frihet och framför allt jobbmöjligheter men hur viktigt är det att ha en bil egentligen? Med närhet till både buss och tåg är det något som jag frågar mig ganska ofta. Varför skall jag betala oerhörda summor för något som jag förmodligen inte kommer att använda? För att inte tala om de olika argument som rör vår miljö, att ta cykeln istället för bilen är faktiskt en rimlig möjlighet i alla fall hälften av årets dagar.

Självklart finns det goda skäl att använda sig av bil ibland. Bosatt långt ifrån olika kommunikationsmedel är en anledning till att maskinen ofta blir oumbärlig. Friheten att ta sig var man vill när man vill kan vara nästintill berusande. Inga tidtabeller eller begränsade farleder hindrar en, det är bara man själv och de fyra hjulen.

Även fast dessa bekvämligheter kan kännas som något vitalt i dagens samhälle tror jag att man borde ta sig en funderare nästa gång man funderar på att skaffa bil. Behöver jag verkligen detta? Vinner jag på detta rent ekonomiskt? Ganska sällan är det faktiskt så att man gör det eftersom bilen behöver inte bara köpas utan också drivas och repareras.

Förlusten för en själv och vår miljö blir i många fall övervägande stor även fast inte så många tänker på det. Så tänk efter nästa gång du frågar, de kanske precis har gjort en av sina klokaste val: Att avstå.

Filippa Hillbur

Bristande närvaro

januari 26, 2012

Tisdagen den 24 januari hade Carl Adolph Agardh gymnasiet en likabehandlingsdag, få elever dök upp, kanske stannar man hellre hemma än ger sig ut i det kalla vintervädret. Många tror kanske att de redan vet vad som kommer presenteras under dagen. Har dagens ungdomar blivit bortskämda med jämställdhetsutbildning?

Dagens punkter baserades på diskussion kring könsroller och de stereotyper som bygger vårt samhälle. Det var inte svårt för organisatörerna att instruera eleverna i deras olika  uppgifter, mycket var bekant sedan tidigare.

Att tala om och belysa de problem vi har i samhället är en viktig del i ett arbete för en framgångsrik och jämställd värld, så pass viktig att man måste utveckla nya sätt för att presentera problemen.

Med ett nytt tillvägagångssätt för att arbeta med denna typ av frågor tror jag att man kan locka fler deltagare som i sin tur sedan harmöjlighet att påverka sin egen vardag.

Filippa Hillbur

Elbilens laddade framfart

januari 25, 2012

När man är 18 år får man ta sitt körkort. Långt innan dess får man börja på körskolan. Men vissa väljer att helt avstå från att ta körkort på grund av miljöaspekter, som att bränslet med säkerhet försurar naturen och att avgaserna bidrar till växthuseffekten.

På körskolan får man underkänt om man inte kör klimatsmart. Växla upp så fort du kan, planera din körning, motorbromsa, listan kan göras lång. Elbilen är ett smart alternativ till bensinbilen. Men varför används den inte på körskolorna? Istället används bensinbilen som en envåldshärskare på marknaden, men möjligheterna är större än vad många tror och vet.

Guldåren för denna bil kom redan på 1800-talet då Turkiets härskare fick nys om den makalösa bilen det pratades så mycket om i Storbritannien. Han ville vara först, bäst och starkast så det dröjde inte länge förrän det stod en i hans ägo. Hela Europa sveptes med när en sådan framgångsrik person använde elbilen. Det blev en stor hit även bland medelklassen som ofta hade råd med två stycken bilar. Det ledde snabbt till att hemmafrun vanligtvis hade en elbil till sina shoppingturer och mannen körde sin bensinbil till arbetet. Det var början på marknadens första storhetstid.

”Elbilen är inte anpassad till långa sträckor och passar nog bäst i stan. Dessutom är den för tjejer”, är en av de kommentarer jag får när jag på stan frågar om inte elbilen borde inta sin rätta plats på körskolan snart. Kan det vara så att elbilen fått ett oförtjänt dåligt rykte genom att verka svag och opålitlig? Parallellen drog sig ganska snabbt till de där kämpande kvinnorna som hade bilen till att storhandla och hämta barn i. Det var ett billigt, effektivt och miljöanpassat alternativ som kvinnorna utnyttjade. Vissa menar på att det var för att de inte orkade dra runt veven för att starta bilen, då bara männen orkade. Men jag tror mer bestämt på att elbilen gott kunnat ha passat båda delarna av parets behov, men att kvinnorna såg bilens billiga och på senare tid – miljöanpassade miljö.

Framtidsvisionen är att ha en laddningsstation på varje mack där man kan fylla upp batteriet. Ett till alternativ är att man byter bilbatterierna i en station där det laddas upp, tills nästa bil dyker upp. Det kräver ett samarbete bilister emellan och tålamod. Både SAAB och Volvo har kommit fram med nya revolutionerande lösningar som är heta på marknaden för bilindustrin. Aftonbladet skriver på sin hemsida den 8 december 2010, att  Maud Olofsson meddelar att regeringen ska satsa 85 miljoner kronor på att bygga ut elbilkoncernen. Man kan inte kämpa ensam, samhället måste hjälpa till för att få igång vindarna mot det miljövänliga.

Kvinnorna fick sin rösträtt på 1900-talet och de kämpade mer än väl. Jag tror att om vi tar upp kampen lika hårt för att föra fram elbilens rättigheter kommer den också få ta ut sin rätt i samhället en vacker dag.

                                                                                         Cassandra Andersson

Vilket kön är du idag?

januari 24, 2012

”Könsidentitet är en persons självidentifierade kön” står det på wikipedia. I samhället har det länge funnits en norm om att man ska vara en man eller en kvinna, där hon länge hamnat i bakgrunden för mannen. Samtidigt har det funnits de kvinnor som känt sig mer som män och de män som känt sig mer som kvinnor, de är fast i sina kroppar.

På tåget hem från skolan möter jag en äldre man klädd i ballerinakjol, ett rosa linne och ett flertal lila pärlhalsband. Alla blickar dras åt hans håll, men han går stolt genom tåget, med höjt huvud och ler. Det är hans värld, hans val och hans könsidentitet. De kallas ”transor” och känner sig mer hemma hos det motsatta könet.

På senare tid har likabehandling kommit upp mer och mer på tapeten. Dessutom har debatten om könstillhörighet blivit mer öppen. Vad beror detta på? Är det vår ökade medvetenhet om jämställdhet, inte bara mellan kvinnor och män, utan mellan de olika könstillhörigheterna som gör att forumet är så pass öppet? I diskussioner pratar man ofta om att man tillhör ”gruppen” man, kvinna, tvåkönad eller de som inte vill definiera sig till något kön alls.

Ett exempel på att utvecklingen inte nått dit vi vill visar sig när vi får hem papper från skatteverket. En ruta för man, en ruta för kvinna. Samt i vårt personnummer där vi har en jämn siffra om man är född med ett kvinnligt kön och en udda om man är född med ett manligt kön. När man får hem brevet man ska fylla i, och man varken känner sig som maskulinum eller femininum så finns det inte utrymme för att vara något annat. Eller så kanske man känner sig som vaginabärare på måndagen, medan man på tisdagen känner sig som en ”macho man”. Och varför inte som inget kön alls på onsdagen?

Vad jag försöker få fram är att denna kamp visar att vårt samhälle har utvecklats och vågar ta jämställdhet och rättigheter till nya höjder. Nu krävs det att vi ser mannen i kjolen och inte reagerar som om det vore något ”konstigt” eller ”främmande” som gick genom tåget. Många i kupén önskade nog att de också vågade. Så, vilket kön är du idag?                                                                                                                                                                                    

                                                                                    Cassandra Andersson

Slutet är när…

januari 24, 2012

Slutet är nära för den målmedvetna Filippa Hillbur, som går sista året på Carl Adolph Agardh gymnasiet i Lund. Filippa Hillbur är en passionerad 18-åring som har sikte mot Skottland och förberedd är hon.

 Jag lever snarare i framtiden än i nuet och är klar med vad jag vill i livet”.

Efter studenten far Filippa till Skottland och har redan ansökt till fem olika universitet  i Skottland.Hon hoppas på att  komma in på en utav de fem målarutbildningarna som även är hennes drömutbildning.Blir Filippa däremt inte antagen bosätter hon sig ändå i Skottland med sin Hund Minus.

För henne är barn inte på kartan varken nu eller senare i livet. Filippa är nöjd med sin hund Minus men planerar även en utökning i skaran. Vad som en händer vet Filippa att hon inte vill tillbaka till Sverige och bosätta sig utbudet  från resten av världen är mer intressant och lockar betydligt mer än här, säger Filippa med självförtroende.