Derkert och Skissernas museum

februari 28, 2012

En kvinna, mor och konstnär. Konstnären Siri Derkert år 1966. Foto: Anna Riwkin.

Den 30 oktober 2011 öppnade en ny spännande utställning med den idag framlidne konstnären Siri Derkert på Skissernas museum i Lund. Detta mycket unika museum grundades år 1934 av konstprofessorn Ragnar Josephson (1891-1966) med syftet att skapa ett arkiv över den skapande processen, det vill säga skisser av olika slag.

Siri Derkert (1888-1973) kan idag anses vara en av 1900-talets främsta svenska konstnärer inom den kulturella rörelsen modernism. Med lusten att experimentera skapade en frispråkig Siri Derkert ett flertal konstverk vilka på olika vis berör exempelvis feminism- och miljöfrågor, två teman vilka denne var mycket engagerad i.

På 1960-talet fick Siri Derkert möjligheten att utsmycka Östermalms tunnelbanestation i Stockholm, ett verk som idag betraktas som dennes främsta. En annan mycket storslagen och genomtänkt skapelse är den handvävda tapeten ”Vad sjunger fåglarna?” vilken skall skildra människans påverkan på miljön.

Den 19 februari avslutades utställningen där hundratals besökare fick ta del av Siri Derkerts tankar och idéer. Genom måleriet lyckades denne föra fram sina åsikter i viktiga samhällsfrågor som än idag är aktuella.

Amanda Wahlqvist 

Derkert på Skissernas Museum

februari 26, 2012

Från den 30 oktober 2011 och fram till den 19 februari 2012 hölls en utställning om Siri Derkert, på Skissernas Museum i Lund. Derkert (1888-1973) var en konstnär som blandade sina starka åsikter om bland annat feminism i sina verk. Ett flertal skapelser signerade Siri Derkert finns att skåda på offentliga platser, som till exempel i Stockholms tunnelbanestation. I utställningen visades flera av hennes målningar, samt historier om hennes liv.

Charlotta Nilsson

Lunds gömda pärla

februari 14, 2012

Har du hört talas om “Skissernas Museum”? Om du inte har gjort det behöver du inte känna dig ensam, många har ännu inte upptäckt en av Lunds mest fascinerande konstsamlingar.Precis som namnet antyder är det skisser och modeller till en rad kända konstverk som har samlats på ett och samma ställe.Platsens uppgift är att belysa den kreativa processen som ibland krävs för att skapa ett riktigt mästerverk. Museet grundades är 1934 av konstprofessorn Ragnar Josephson under hans år på Lunds universitet.

Resultatet har blivit en välbevarad konstskatt som på ett slående sätt pekar på en av konstens stora frågor: Vad är ett mästerverk?Hur kan vissa tavlor vara så mycket mer värda än andra? Detta är outtömliga frågor som engagerar och sceneriet för dessa funderingar är obetalbart. Majestätiska statyer och färggranna målningar från golv till tak gör ”Skissernas Museum” till ett måste att besöka.

Filippa Hillbur

Likabehandlingsdag för unga

februari 8, 2012

Likabehandlingsdag. Tisdagen den 24 januari fick eleverna på Carl Adolph Agardhgymnasiet chansen att delta i en så kallad likabehandlingsdag. Temat för denna dag var huvudsakligen könsidentitet, vilket enligt Nationalencyklopedins hemsida beskriver det kön man själv upplever att man har. Med två stycken workshops och en föreläsning fick eleverna utforska detta mycket aktuella ämne.

Tisdagens aktiviteter började klockan åtta på morgonen och bestod av tre stycken pass. Eleverna, vilka tidigare blivit indelade i fyra stycken grupper, skulle enligt rullande schema delta i två stycken workshops och sedan lyssna på en föreläsning ledd av författaren Kristina Sjögren. Den första gruppen, bestående av drygt trettio elever, tillbringade exempelvis morgonens första timmar med ledarna från föreningen United Sisters.

Sedan år 1996 driver verksamheten Fryshuset en så kallad tjejgrupp, United Sisters. Denna grupp är främst riktad till unga tjejer och arbetar med visionen att varje person som har erfarenhet av att vara tjej eller identifierar sig som en sådan, skall kunna vara sig själv. Under United Sisters workshop fick eleverna delta i både diskussioner och övningar, samt utforska egna fördomar. Slutsatsen att varje person någon gång blivit illa behandlad är oroande.

Trots att få elever dök upp under Carl Adolph Agardhgymnasiets likabehandlingsdag var denna givande, men framför allt nödvändig. De unga är framtidens ledare och behandling av frågor kring likabehandling är viktigt, i min mening. Kanske krävs fler diskussioner om detta ämne för att väcka intresset bland elever.

Amanda Wahlqvist

Torgets unika utsikt

februari 5, 2012

Trafik. Bilar hit och cyklister dit. Gående här och där. Varför denna stress? Alla fruktstånd är nedpackade för dagen och bilar har börjat inta torgets stora area, som de brukar göra framåt eftermiddagarna vid tretiden. Bilar kör ut och in från torget, som nu blivit en parkering. Att ett torg kan ändras så snabbt från något mysigt och fint till något så fult och tråkigt.
En kvinna står vid parkeringsautomaten och försöker lägga på pengar. Man ser tydligt hur irritationen kommer i ansiktet och hur munnen kryper ihop. Hon trycker lite lätt på knapparna men inget händer. Automaten är säkert sönder, eller nåt är i alla fall fel. Kvinnan går där ifrån med bestämda steg och halkar nästan på den hala isen på kullerstenarna på väg mot sin bild. Man hör hur bilen startar och strax därpå är hon borta. Hon måste ha blivit irriterad, eller kanske redan var.

Mitt emot parkeringen skiner solen lite smått på människorna som sitter lutande mot väggen på den långa träbänken. Människorna där brukar ofta ha druckit lite för mycket men det gör inte så mycket då de inte gör någon större skada, de sitter mest och småpratar. Ibland är det svårt att förstå hur de kan vara så sociala och glada, de verkar inte leva ett jätteroligt liv. Det är kanske alkoholen? Mannen med brun jacka lyfter lätt på armen och tar en klunk av folkölen samtidigt som han ler brett och påbörjar en ny konversation med kvinnan bredvid. Män, kvinnor, unga som gamla går förbi och vissa stannar och byter några ord med folket på bänken. Mannen och kvinnan på bänken verkar trivas bra då de får ett fint bemötande av torgets omgivning. Man kan se det som att de har utsikt över hela torget. De ser och vet allt som händer. Det känns som det är ”deras” bänk även om många bara sitter för en kort stund och vilar. Men än en gång gör de ingen skada, det är ”deras” bänk men bjuder gärna in fler i konversationerna.

Om att vintern kom tillslut märker nog de flesta av då alla går med tjocka jackor men, en man verkar tycka att våren är kommen. Tunn marinblå jacka som för övrigt inte är knäppt och solbrun i ansiktet, ja så går en ung man klädd en bit ifrån bänkarna där det luktar mat. Kanske är han precis hemkommen från ett varmt land? Thailand, dit åker så många svenskar nuförtiden. Men nej, nu pratar han engelska borta hos Pølsemannen så antagligen är han inte svensk. Då har han kanske heller inte varit i just Thailand? En fråga som förblir ett frågetecken. Mannen, som precis satte på sig en svart mössa över det bruna håret, verkar ändå tycka det är lite kallt men bry sig verkar han inte, han är blivit alldeles för upptagen med att äta sin korv med bröd. Nöjd! Han ser mycket nöjd ut! Med korven i hand säger han adjö till säljaren och går några meter till Coop där han möter ett gäng tjejer han glatt hälsar på. En av tjejerna har cykel med sig men den behåller hon bredvid sig eftersom cykelstället utanför mataffären ser fullt ut.

Ett helt nytt gäng intar torgets ena hörn på sina cyklar. De märker snabbt att det är halt och stiger av. Det är en pojke och en flicka. De verkar tycka om varandra, de går trots allt hand i hand. Vad söta de är tillsammans! Fint med kärlek då torget förövrigt inte är så kärleksfullt alls i eftermiddag. De parkerar cyklarna utanför mataffären och går mot en mörkgrön bänk utanför Systembolaget. Bänken är smutsig så de går vidare till nästa. Ja, nu sitter de ned och tittar ut över allt och alla, precis som mannen och kvinnan borta vid den långa träbänken. De pratar på, skrattar och kysser varandra lite då och då. Denna sidan är kanske speciell. Man verkar ha mer koll över världen, eller i alla fall torget, härifrån. Ett annat par står nu mitt på torget vid bilarna och vänder på sig, hit och dit. Kanske letar de efter någon? Eller så tittar de helt enkelt bara ut över allt och alla, som människorna på bänkarna gör. Alla verkar titta lite extra här på torget.

Men vad nu, från ett helt annat hörn av torget kommer det en äldre man följt av ett gäng byggarbetare. Han ser irriterad ut, nästan arg. Har de bråkat? Eller har nått gått snett med byggandet? Nu går de runt hörnan till de orangea barackerna mitt emot Ramklints, bageriet med gudomliga bakelser, och det var det sista man såg av dem. Ett par små gråa fåglar sänker vingarna och landar framför bilarna vid Ramklints. De rör sig framåt mot mitten av torget på den hala marken och några pickar med näbben ner i marken lite då och då. ”Ledaren” av de små går först. Han verkar ha hittat något riktigt gott att äta, men det behöll han för sig själv istället för att dela med sig till de andra ivriga fåglarna. Egoistiskt att inte dela med sig! De andra små gråingarna går sin väg, de vill också ha mat. En söt mörkhyad flicka med lila jacka springer långsamt fram på kullerstenarna mot dem men vipps, så är de borta. Flickan hade ingen mat, hon ville bara leka, såg det ut som. Fåglarna är nu borta, kanske flyger de till ett annat stort torg och letar efter ny mat? Flickan blir besviken, fåglarna som verkade så roliga att leka med. Men det är inget att grubbla över. Hon springer tillbaka till sin mamma och lillebror som precis är på väg mot parkeringen. Mamman ger sin dotter Kalvins chokladmjölk som flickan snabbt dricker upp och strax därpå börjar mamman pilla med parkeringsautomaten. Det var visst inte bara kärlek på torget här idag utan också ilska. Att bara en automat kan ställa till det så för människor!

 Beatrice Strand

Det obemannade torget

februari 2, 2012

Onsdagen den 25 januari.
Torget verkade nästintill ödelagt. Ett fåtal människor verkade våga sig ut i kylan och handla. Dem som gjorde det såg allt annat än glada ut.
Frosten syntes klart och tydligt på den ojämna kullerstenen, isen låg som ett täcke på stora delar av torget. Vinden var inte till någon hjälp, inte när dagen redan var kall i sig.
Det var enkelt att nästan urskilja vartenda litet ljud. En mobiltelefon som ringde från andra sidan torget var lika klar och högljudd som om det var en mobil precis intill mig som ringde. Pratet från de äldre damerna precis bredvid var omöjligt att ignorera, deras prat om sina väninnor, barn och barnbarn var inget man var intresserad av att lyssna på. Men något som man blev tvungen att höra. Kvinnornas prat övergick fort till missnöje från en dem som snabbt får stöd och en tröstande hand av sina vänner.
Kvitter från fåglar, något man inte tyckts ha hört på flera månader blev plötsligt överväldigande att lyssna på. Deras vingslag hördes lika starkt som bilarna på gatan. Ljudet från klackar får en nästan att vakna till liv och undra, vem är så modig under en sådan isig dag? Utan några problem går kvinnan med dem höga klackarna tvärs över torget, utan att visa minsta lilla antydan till att snubbla till. Till skillnad från de få andra med platta skor som gör sitt yttersta för att inte göra bort sig. Flera av dom fäster själva sin syn på kvinnan med klackarna, inte bara en, utan flera ser på henne med förundran i sina ansikten.
Solen syntes inte ens. Inte för att det var något man förväntat sig. Man har inte fått nöjet att se solen på ett bra tag. Förvåningen hade blivit stor om den behagat att visa sig idag. Men icke, molnen var på sin trogna plats, precis framför solen och blockerade ljuset.
Lukterna var välbekanta, cigarettröken blandades med lukten från de tomma ölburkarna och dem krossade glasflaskorna. Ibland kunde lukten från matstånden nå fram till en och få en att tänka på annat än den bitande kylan. Den populäraste maten på torget blev Mc Donalds, då flest skyndade sig in dit för att få mat i magen.
Arbetarna på torget var få. Vissa med ett leende på läpparna, glada för kunderna dem kunde locka till sig. Andra med händerna i sina fickor, andra upptagna med sina arbeten.
Från gatan hördes bilarna lika väl som kvinnorna bredvid. Som vanligt var trafiken igång. Bilar, bussar, mopeder och cyklar ven förbi på gatan. Men på torget fanns det inga bilar, inte en enda av parkeringsplatserna var upptagen. En bil stannade på en av platserna under en minut för att hämta upp någon, inte för att stanna. Bilar fortsätter tuta, fortsätter att köra och förse torget med lite mer ljud än tidigare. Avgaserna från alla fordon (förutom cyklarna) var enkla att se. Dem som gick förbi rynkade lite lätt på näsan men fortsatte sin vandring, vana vid utsläppen man får andas in varje dag i staden.
Inte en enda person som gick ute på torget tog det lugnt, alla som gick förbi gick fort. Trots risken för att trilla och slå till sig. Antingen med en cigarett i munnen eller kassar i händerna. I vissa fall var det både cigaretter och kassar inblandade. Vissa undantag fanns, dem som gick med sina händer långt nere i fickan, hakan mot bröstet och en stel gång.
Efter ett tag försökte solen nästan titta fram. Flera såg då upp mitt himlen och undrade vad det var som pågick. Det färglösa över torget såg ut att försvinna för en sekund innan molnen sakta men säkert drog ihop sig igen.
Nu kunde man se solen genom små springor i molnen, man visste att den var där. Vilket verkade ge torget lite mer färg än tidigare.
Dem äldre byggnaderna på torget var enkla att urskilja från de lite nyare. Paraboler utsmyckade taken på bostadshusen medan antenner av annat slag vanligtvis fanns uppe på de andra taken.
Springorna på kullerstenen var full av cigarettfimpar, tuggummin och krossade glasflaskor. Annat skräp var också enkelt att se. Trots att soptunnorna var precis bredvid bänkarna. Några hundar nosade nyfiket mellan springorna, men drogs snabbt tillbaka av sina ägare som varnade sina hundar för att det var dåligt att äta skräp från marken.
Träden står nakna och vissna vid sidan av torget. En sådan dag som denna visar ingen dom någon större uppmärksamhet. Tankarna som går kring i huvudet handlar om vad man ska göra under dagen, hur kallt det är idag och så vidare.
Så träden står kvar och ser lika tråkiga och livlösa ut som resten av torget gör idag.
Anna Lindberg Mrdjenovic

Det lilla torget

februari 1, 2012

Onsdag 25 januari

Eftermiddagen närmar sig och kvällskylan börjar tränga sig på. Den isiga vinterbrisen drar sig sakta över torget och ger inte rum för någon värme. För några dagar sedan var det snö och slask som låg på marken. Dock har det nu lagt sig som is på kullerstenarna. Men på hustaken kan man fortfarande skymta lite snörester, och några fåglar. Trots fiskbilen är det inte många lukter. När man med näsan drar in ett djupt andetag är det endast den kalla brisen man känner.

De som går förbi har händerna i fickorna och är varmt påklädda. Ändå så är det huttrande människor som passerar. Vissa är stressade och andra tar lugna steg. En springer förbi. Men alla har ett mål. Det man tänker på när man står och observerar de gående människorna, eller springande för den delen, är vart de egentligen ska. Vad är deras mål? En fika? Ett möte? Så många frågor det är i luften. Frågor man som bara tittandes aldrig kommer få svar på. En man med hund knyter sin hund vid en stolpe och går in på Systemet. Hunden sätter sig på den kalla marken med en dyster blick. Trots päls så är det kallt för det stackars djuret. Fast, när man tänker efter kan det i och för sig inte vara så roligt att behöva sitta på den kalla marken och vänta på sin ägare. Tänk om man vore hunden i det läget. Hoppat av lycka hade antagligen inte varit det första man hade gjort.

Samtidigt som den här mannen går in kommer det två unga tjejer ut från Systemet. Den ene säger till den andre ”Vart ska du?”. De kom fram till att de ska åt olika håll så de kramar varandra glatt hejdå och den ene går därifrån med raska och bestämda steg. Det blev som att direkt när hon vände sin kompis ryggen så blev allting väldigt mycket mer seriöst. Allt är stressigt och det enda människorna vill är hem till värmen. På bänkarna sitter det lite folk också. De flesta har en cigarett i ena handen och en halvdrucken öl i den andra. Antagligen så har de inget hem att gå till när mörkret börjar ta över. Hemlösheten är stor. Men ändå är det de som håller ljudet av prat igång och det är deras skratt man hör. Dilemmat är att man vet inte om man ska se på dem glatt eller med ledsamhet. Men de har i alla fall varandra. Det är de som skapar gemenskapen på torget, det som de har med varandra. Under bänkarna som de sitter på är det tomma burkar, fimpar och kanske konstigt nog många slängda smutsiga tidningar. Med den gråa himlen ovanför ser allting aningen sjaskigt ut.

En bit bort är det byggställningar runt husen. Men rakt framför är det kvarlämnade delar av gamla byggprojekt. Det känns som att ingenting städas upp här. Eller så är det på så vis att det kommer nytt som läggs på marken varje minut. Folk som tuggar tuggummi spottar ut det, de som rökt klart slänger fimpen, de som går och äter tappar en servett och sedan mycket mer. Allting hamnar till slut på marken. Ändå är det en liten grön papperskorg mellan varje bänk. I och för sig är det väl kanske de bästa och trevligaste papperskorgarna i stan, men dem kan väl i alla fall försöka användas?

Trots allt skräp och hur ens utsikt blir grå när man står där och tittar ut på torget. Så är det ändå en hyfsat fin dag. Man känner ingen ilska eller irritation i luften. Allt är på något sätt neutralt och det är bara en vanlig dag. Inget märkvärdigt. Fast ändå så mycket man lägger märke till. Så som människorna, vissa tittar ner i marken när de går, vissa tittar rakt fram och vissa, dock tyvärr inte så många, småler mot en när de går förbi. Så man lägger ju också märke till det som inte händer. Alltså hur få leenden det egentligen är på folks läppar idag. Det är synd, fast sen ska man inte begära att alla ska gå omkring och vara hysteriskt glada en vinterdag som denna. Att jämföra denna dagen med en sommardag hade varit vansinne. Men ett och annat leende hit och dit hade inte varit fel. Tror inte heller man kunde höra något skratt eller skrattliknande ljud på hela tiden man stod där. Möjligtvis från bänken där uteliggarna sitter, men det är i och för sig kanske deras tionde öl för dagen som drar fram glädjen i dem en dag som denna. Annars mest röda näsor, skakande fingrar och nedåtböjda mungipor. Vintern är antagligen inte den lyckligaste tiden på året och för de flesta är det bara en period innan våren som folk bara vill ska gå över fort. De månaderna i kalendern bara tröttar ut och ger tomma gator. Vilket man kan skåda på torget idag. Folket som går här nu, är inte här för att stanna en längre tid.

Av: Julia Palmgren  

Mårtenstorget

februari 1, 2012

Onsdag den 25 januari. Det är frost överallt och torget är ganska tomt. Det är minusgrader, luften är kall. Solen har gömt sig bland molnen bakom den höga byggnaden tvärs över gatan. Ett fåtal människor går åt olika håll och ska till motsatta ställen. Motorena på bussarna och bilarna bullrar högt. Varmt klädda människor sitter tätt intill varandra på de halvt blöta, mörkgröna frosttäckta bänkarna. Lukten av kebab kommer och går när det blåser. Det enda som hördes var vinden i träden. Man kunde känna lukten av avgaser från en bil som precis hade passerat.

 

Hela torget är täckt med kullersten som är fyrkantiga och sitter ojämnt i marken.

Vid träbänkarna står olika sorters människor som pratar ett främmande språk och tittar på fyllegubbarna som pratar mun på varandra. I handen håller de var sin cigarett och är slarvigt klädda. Vissa av dem lutar sig mot stenväggen till konsthallen för att hålla balansen och inte trilla omkull. En av deras kompis mumlar för sig själv och ser vilsen ut. Han kan knappt stå upp av all alkohol som han har fått i sig denna eftermiddag. De har ingenstans att gå och känner sig trygga nära systembolaget som är vid sidan om.
Från morgon till kväll, sitter dem och stirrar över  människor som kommer gående. En liten gubbe som är vän till fyllegubbarna reser sig upp och fixar till sin gula jacka. Steg för steg kämpar han sig fram och mumlar till två tjejer som går hastigt förbi. Han bad om en cigarett, tjejerna hoppar till  och nekade. Han gav inte upp efter att ha frågat fem olika personer, han fick en cigarett som sin belöning. Han var nöjd och stolt över att ha fixat en till slut. Samma steg går han tillbaks till sina vänner vid bänken och frågar efter en tändare. Hans kompis försöker sträcka på sig efter ha lutat sig mot den kalla väggen och tar upp en gammal tändare ur jackfickan till honom. Försiktigt sätter han sig ner och  försöker tända sin cigarett, men vinden hindrar honom. Efter en lång stund kunde han få igång elden utan att den skulle släckas. Han drog in ett djupt  halsbloss och blåste ut en grå, vit liknande dimma ut ur både munnen och näsan. Efter det första blosset lutade han sig bak mot tegelväggen och tittade upp mot himlen som i hans syn snurrade för att han var berusad. Den lilla fyllegubben njöt av cigaretten som tog slut efter två minuter. Nästan alla som går förbi slänger en blick över dem medan andra låtsas att dem inte vore där.

 

En tung lukt av rök och sprit sprider sig över torget som försvinner ju längre bort den kommer från fyllegubbarna. Unga och gamla kärlekspar går i hand och håller om varandra för att hålla sig varma. Mitt i torget finns det olika sorters bilar. Bilarna som var parkerade var lika folktomma som själva torget. De få människorna som passerade skyndade sig för att inte frysa för mycket. Affärerna på torget var inte så välkomnande eftersom de hade stängt sina dörrar, troligen för att inte släppa in kylan. Himlen var grå och trist vilket gjorde det hela lite kusligt. Allt frost som fanns på marken luktade unket. Nästan att man fick en längtan efter värme och trygghet.
Den asfalterade vägen är inte längre svart. Nu är den grå och de vita linjerna längs med kanten är utslitna, de linjer som ska ligga mitt i vägen är knappt synliga. Vilket håll man än vänder sig åt, är det höga byggnader som isolerar torget. En lång kille försöker gå försiktigt över vägen som är hal och det gör att det tar ännu längre tid att komma fram dit han ska. Han soppar in handen i fickan och letar hastigt efter sin mobil som ringer, han ser nästan lite vilse ut och frågar sin kompis efter en vägbeskrivning till platsen han ska till. Efter 15 korta minuter som känns en evighet låg torget öde ,var hade alla tagit vägen. Alla var så upptagna med sitt och nästan varenda en person som gick förbi hade sin blick stirrandes på mobilskärmen. Himlen var full av olika sorters fåglar som sjöng, ingen lade märke till hur vackert det lät. Fyllegubbarna skrämde bort fåglarna efter en stund omedvetet, de var missnöjda och sura för att drickan hade tagit slut.

Här omkring finns restauranger, specialbutiker, klädersbutiker, Banker, ett Apotek för din hälsa och massa andra butiker. Hur kan ett så litet torg ha så mycket men vara så tomt. Mcdonalds hade dragit all uppmärksamhet. In och ut går det människor som trängs för att få sin tomma mage fylld med skräpmat. Alla var nöjda och belåtna efter maten, vissa andra handlade snabbmat i gran butiken Coop. Höger om Mcdonalds ligger en bageri butik, som har världens godaste bakelser. En kvinna som är lät klädd med röda högklackar stiger in och försöker öppna den tunga, sega dörren. Efter fem minuter stiger hon ut med ett stort leende. I handen höll hon en vit stor kartong med caféets namn på. Efter att ha gått några meter ner stannade hon utanför blomster butiken och köpte bukett rosor. Hon gick ner längst gatan och försvann när hon hade passerat förbi saluhallen.
Mårtenstorget brukar alltid vara vid liv och massvis med människor brukar befinna sig där och trängas. Parkeringsplatserna brukar alltid vara upptagna. Om somrarna är det lunds höjdpunkt, många människor brukar vara där och mer fyllegubbar brukar dyka upp och njuta av sommarvädret. Men ingen idag verkar vela vara ute denna kalla eftermiddag, dagen går fort och det blir mörkt snabbt. Alla vill nog stanna hemma i värmen framför tvn

Monia Hassan 2A

 

28 Januari, Lågahallarna. Utvändigt ser den ut som i princip alla andra idrottshallar. Lite sådär halvgammal och enkel, långt ifrån ett modernt nybygge. Ovanför entrén står det med stora röda bokstäver: Lågehallarna. Trots att ingången inte ser särskilt lockande ut så strömmar människor mot dörrarna. De har trotsat dem kalla vintervindarna och tagit sig hit. Det första de möts av när de närmar sig byggnaden är lukten av rök. Precis utanför dörrarna står det ett par äldre män och samtalar med vars en cigg i handen. De ler snällt åt alla som går förbi, som om de vore goda vänner. Fortsätter man in genom glasdörrarna så ersätts röklukten av hamburgare-oset och ett glatt sorl av röster hörs. Stora som små står i entrén, en del för att handla något i kiosken, andra bara för att slippa ljudet från handbollen en stund. Några handbollsfantaster sitter vid de välplacerade borden längst ner i rummet och de är djupt inne ett samtal. Det verkar nästan som om den pratglada och något stökiga omgivningen inte finns, som om den inte kan tränga sin in i deras bubbla. En bit därifrån beundrar en liten tjej glasskåpet med alla pokaler i. Hon pekar, ler och kanske även drömmer, om att någon dag få vinna en egen pokal. I andra änden av rummet ligger Kiosken. Kiosken med stort K. Här finns allt från korv till chips och det finns något för alla. Det märks på den långa kön som ringlar bakom luckan och handbollsföräldrarna bakom kassan har fullt upp.

 

Väl inne i idrottshallen tonas sorlet av alla röster ut och domarens skarpa visselpipa tränger in i öronen. Där inne är det varmare och lukten speciell. Det luktar idrottshall. Inte svett och inte äckligt, det luktar idrott. Man kan inte jämföra det med någon annan lukt, det är helt enkelt idrottslukten. Nere på handbollsplanen springer svettiga killar och kämpar för att få bollen i mål. De skriker på varandra, jublar och svär. Från avbytarbänken hörs tränarens skrik och lagkamraternas pepprande ord. Ingen vill förlora. Resultattavlans siffror lyser röda och visar hur jämnt det är. 17-15. Runt om sitter det ett tjugotal reklamskyltar från olika företag i byn, allt från frisörer till byggservice.

 

Längs med planens långsida sträcker sig en läktare med smala träbänkar. De är slitna i ljust trä och halvfyllda med människor. Det intressanta är att kolla upp på den något mörka läktaren istället för att fokusera på spelet. Där händer så mycket mer än vad man kan ana. Är man uppvuxen med helger i en och samma idrottshall så vet men precis vilka grupper som sitter på läktaren och även var de sitter och idag ser det ut precis som alla andra helger. Längst ut till höger och längst ner sitter mammorna som har barnvagnen med sig. Dels för att det är smidigt att ställa vagnen där, men också för att barnen kan leka på det gråa betonggolvet utan att vara i vägen för någon. En liten pojke går rundor på sina korta ben med en liten boll i handen medan hans mamma sitter på bänken och pratar med en jämngammal kvinna. Då och då kastar hon ett vakande öga på sin son som leker i lugn och ro. Ett par rader upp sitter tjejer som är runt elva år och hejar. De sjunger hejaramsor och äter godis. För dem är det här världens grej, att få sitta med sina kompisar och kolla på handboll, helt själva. Det är en frihetsgrej, man känner sig stor.

 

Längre in mot mitten sitter tjejlaget som ska spela nästa match nere på planen. De snackar med varandra och lägger egentligen ingen stor fokus på matchen som pågår. Istället flätar de varandras hår och pratar om kvällen igår. En av tjejerna berättar om vilken tråkig familjemiddag hon var på och den andra klagar på att hon missade en fest på grund av matchen idag. En bit ifrån dem finns handbollsfamiljerna som alla känner någon nere på planen. De medtvingade småsyskonen leker rastlöst med varandra i trapporna och man ser hur de önskar att de hade varit någon annanstans. Bredvid dem sitter föräldrarna och kollar på deras barn på planen. Då och då diskuterar de med varandra och vanligtvis kritiserar de. Kommentarer som ”Men herregud, så kan han ju inte göra” och ”Varför får han spela egentligen? Sätt in min son istället” duggar tätt. Ovanför dem sitter andra handbollspelare och tränare, som bara har gått dit för att de älskar sporten. De är inne i matchen och deras ögon följer bollens minsta rörelse.

 

Flera meter ifrån dem sitter bortalagets tappra föräldrar. Idag är de fyra stycken som har tagit sig dit, antagligen mest för att de måste. Deras applåder hörs knappt och jämför man dem med applåderna och hejarropen från hemmapubliken så är det en droppe i havet.

 

Inne i idrottshallen så vilar en väldigt speciellt atmosfär. Det är glädje blandat med spänning. Värmen som finns där beror inte bara på aktiviteten som pågår utan det är en annan sorts värme också. Alla är välkomna och alla är en del av något här inne. Det både syns, hörs och känns. Hit kan alla komma, för både sällskap och underhållning. Jag har kommit hit minst 4 gånger i veckan i hur många år som helst. För mig har det här blivit ett andra hem och det är jag glad för. Jag är alltid välkommen hem.

 

Felicia Fredin