Torgets unika utsikt

februari 5, 2012

Trafik. Bilar hit och cyklister dit. Gående här och där. Varför denna stress? Alla fruktstånd är nedpackade för dagen och bilar har börjat inta torgets stora area, som de brukar göra framåt eftermiddagarna vid tretiden. Bilar kör ut och in från torget, som nu blivit en parkering. Att ett torg kan ändras så snabbt från något mysigt och fint till något så fult och tråkigt.
En kvinna står vid parkeringsautomaten och försöker lägga på pengar. Man ser tydligt hur irritationen kommer i ansiktet och hur munnen kryper ihop. Hon trycker lite lätt på knapparna men inget händer. Automaten är säkert sönder, eller nåt är i alla fall fel. Kvinnan går där ifrån med bestämda steg och halkar nästan på den hala isen på kullerstenarna på väg mot sin bild. Man hör hur bilen startar och strax därpå är hon borta. Hon måste ha blivit irriterad, eller kanske redan var.

Mitt emot parkeringen skiner solen lite smått på människorna som sitter lutande mot väggen på den långa träbänken. Människorna där brukar ofta ha druckit lite för mycket men det gör inte så mycket då de inte gör någon större skada, de sitter mest och småpratar. Ibland är det svårt att förstå hur de kan vara så sociala och glada, de verkar inte leva ett jätteroligt liv. Det är kanske alkoholen? Mannen med brun jacka lyfter lätt på armen och tar en klunk av folkölen samtidigt som han ler brett och påbörjar en ny konversation med kvinnan bredvid. Män, kvinnor, unga som gamla går förbi och vissa stannar och byter några ord med folket på bänken. Mannen och kvinnan på bänken verkar trivas bra då de får ett fint bemötande av torgets omgivning. Man kan se det som att de har utsikt över hela torget. De ser och vet allt som händer. Det känns som det är ”deras” bänk även om många bara sitter för en kort stund och vilar. Men än en gång gör de ingen skada, det är ”deras” bänk men bjuder gärna in fler i konversationerna.

Om att vintern kom tillslut märker nog de flesta av då alla går med tjocka jackor men, en man verkar tycka att våren är kommen. Tunn marinblå jacka som för övrigt inte är knäppt och solbrun i ansiktet, ja så går en ung man klädd en bit ifrån bänkarna där det luktar mat. Kanske är han precis hemkommen från ett varmt land? Thailand, dit åker så många svenskar nuförtiden. Men nej, nu pratar han engelska borta hos Pølsemannen så antagligen är han inte svensk. Då har han kanske heller inte varit i just Thailand? En fråga som förblir ett frågetecken. Mannen, som precis satte på sig en svart mössa över det bruna håret, verkar ändå tycka det är lite kallt men bry sig verkar han inte, han är blivit alldeles för upptagen med att äta sin korv med bröd. Nöjd! Han ser mycket nöjd ut! Med korven i hand säger han adjö till säljaren och går några meter till Coop där han möter ett gäng tjejer han glatt hälsar på. En av tjejerna har cykel med sig men den behåller hon bredvid sig eftersom cykelstället utanför mataffären ser fullt ut.

Ett helt nytt gäng intar torgets ena hörn på sina cyklar. De märker snabbt att det är halt och stiger av. Det är en pojke och en flicka. De verkar tycka om varandra, de går trots allt hand i hand. Vad söta de är tillsammans! Fint med kärlek då torget förövrigt inte är så kärleksfullt alls i eftermiddag. De parkerar cyklarna utanför mataffären och går mot en mörkgrön bänk utanför Systembolaget. Bänken är smutsig så de går vidare till nästa. Ja, nu sitter de ned och tittar ut över allt och alla, precis som mannen och kvinnan borta vid den långa träbänken. De pratar på, skrattar och kysser varandra lite då och då. Denna sidan är kanske speciell. Man verkar ha mer koll över världen, eller i alla fall torget, härifrån. Ett annat par står nu mitt på torget vid bilarna och vänder på sig, hit och dit. Kanske letar de efter någon? Eller så tittar de helt enkelt bara ut över allt och alla, som människorna på bänkarna gör. Alla verkar titta lite extra här på torget.

Men vad nu, från ett helt annat hörn av torget kommer det en äldre man följt av ett gäng byggarbetare. Han ser irriterad ut, nästan arg. Har de bråkat? Eller har nått gått snett med byggandet? Nu går de runt hörnan till de orangea barackerna mitt emot Ramklints, bageriet med gudomliga bakelser, och det var det sista man såg av dem. Ett par små gråa fåglar sänker vingarna och landar framför bilarna vid Ramklints. De rör sig framåt mot mitten av torget på den hala marken och några pickar med näbben ner i marken lite då och då. ”Ledaren” av de små går först. Han verkar ha hittat något riktigt gott att äta, men det behöll han för sig själv istället för att dela med sig till de andra ivriga fåglarna. Egoistiskt att inte dela med sig! De andra små gråingarna går sin väg, de vill också ha mat. En söt mörkhyad flicka med lila jacka springer långsamt fram på kullerstenarna mot dem men vipps, så är de borta. Flickan hade ingen mat, hon ville bara leka, såg det ut som. Fåglarna är nu borta, kanske flyger de till ett annat stort torg och letar efter ny mat? Flickan blir besviken, fåglarna som verkade så roliga att leka med. Men det är inget att grubbla över. Hon springer tillbaka till sin mamma och lillebror som precis är på väg mot parkeringen. Mamman ger sin dotter Kalvins chokladmjölk som flickan snabbt dricker upp och strax därpå börjar mamman pilla med parkeringsautomaten. Det var visst inte bara kärlek på torget här idag utan också ilska. Att bara en automat kan ställa till det så för människor!

 Beatrice Strand

Annonser

Det obemannade torget

februari 2, 2012

Onsdagen den 25 januari.
Torget verkade nästintill ödelagt. Ett fåtal människor verkade våga sig ut i kylan och handla. Dem som gjorde det såg allt annat än glada ut.
Frosten syntes klart och tydligt på den ojämna kullerstenen, isen låg som ett täcke på stora delar av torget. Vinden var inte till någon hjälp, inte när dagen redan var kall i sig.
Det var enkelt att nästan urskilja vartenda litet ljud. En mobiltelefon som ringde från andra sidan torget var lika klar och högljudd som om det var en mobil precis intill mig som ringde. Pratet från de äldre damerna precis bredvid var omöjligt att ignorera, deras prat om sina väninnor, barn och barnbarn var inget man var intresserad av att lyssna på. Men något som man blev tvungen att höra. Kvinnornas prat övergick fort till missnöje från en dem som snabbt får stöd och en tröstande hand av sina vänner.
Kvitter från fåglar, något man inte tyckts ha hört på flera månader blev plötsligt överväldigande att lyssna på. Deras vingslag hördes lika starkt som bilarna på gatan. Ljudet från klackar får en nästan att vakna till liv och undra, vem är så modig under en sådan isig dag? Utan några problem går kvinnan med dem höga klackarna tvärs över torget, utan att visa minsta lilla antydan till att snubbla till. Till skillnad från de få andra med platta skor som gör sitt yttersta för att inte göra bort sig. Flera av dom fäster själva sin syn på kvinnan med klackarna, inte bara en, utan flera ser på henne med förundran i sina ansikten.
Solen syntes inte ens. Inte för att det var något man förväntat sig. Man har inte fått nöjet att se solen på ett bra tag. Förvåningen hade blivit stor om den behagat att visa sig idag. Men icke, molnen var på sin trogna plats, precis framför solen och blockerade ljuset.
Lukterna var välbekanta, cigarettröken blandades med lukten från de tomma ölburkarna och dem krossade glasflaskorna. Ibland kunde lukten från matstånden nå fram till en och få en att tänka på annat än den bitande kylan. Den populäraste maten på torget blev Mc Donalds, då flest skyndade sig in dit för att få mat i magen.
Arbetarna på torget var få. Vissa med ett leende på läpparna, glada för kunderna dem kunde locka till sig. Andra med händerna i sina fickor, andra upptagna med sina arbeten.
Från gatan hördes bilarna lika väl som kvinnorna bredvid. Som vanligt var trafiken igång. Bilar, bussar, mopeder och cyklar ven förbi på gatan. Men på torget fanns det inga bilar, inte en enda av parkeringsplatserna var upptagen. En bil stannade på en av platserna under en minut för att hämta upp någon, inte för att stanna. Bilar fortsätter tuta, fortsätter att köra och förse torget med lite mer ljud än tidigare. Avgaserna från alla fordon (förutom cyklarna) var enkla att se. Dem som gick förbi rynkade lite lätt på näsan men fortsatte sin vandring, vana vid utsläppen man får andas in varje dag i staden.
Inte en enda person som gick ute på torget tog det lugnt, alla som gick förbi gick fort. Trots risken för att trilla och slå till sig. Antingen med en cigarett i munnen eller kassar i händerna. I vissa fall var det både cigaretter och kassar inblandade. Vissa undantag fanns, dem som gick med sina händer långt nere i fickan, hakan mot bröstet och en stel gång.
Efter ett tag försökte solen nästan titta fram. Flera såg då upp mitt himlen och undrade vad det var som pågick. Det färglösa över torget såg ut att försvinna för en sekund innan molnen sakta men säkert drog ihop sig igen.
Nu kunde man se solen genom små springor i molnen, man visste att den var där. Vilket verkade ge torget lite mer färg än tidigare.
Dem äldre byggnaderna på torget var enkla att urskilja från de lite nyare. Paraboler utsmyckade taken på bostadshusen medan antenner av annat slag vanligtvis fanns uppe på de andra taken.
Springorna på kullerstenen var full av cigarettfimpar, tuggummin och krossade glasflaskor. Annat skräp var också enkelt att se. Trots att soptunnorna var precis bredvid bänkarna. Några hundar nosade nyfiket mellan springorna, men drogs snabbt tillbaka av sina ägare som varnade sina hundar för att det var dåligt att äta skräp från marken.
Träden står nakna och vissna vid sidan av torget. En sådan dag som denna visar ingen dom någon större uppmärksamhet. Tankarna som går kring i huvudet handlar om vad man ska göra under dagen, hur kallt det är idag och så vidare.
Så träden står kvar och ser lika tråkiga och livlösa ut som resten av torget gör idag.
Anna Lindberg Mrdjenovic

Det lilla torget

februari 1, 2012

Onsdag 25 januari

Eftermiddagen närmar sig och kvällskylan börjar tränga sig på. Den isiga vinterbrisen drar sig sakta över torget och ger inte rum för någon värme. För några dagar sedan var det snö och slask som låg på marken. Dock har det nu lagt sig som is på kullerstenarna. Men på hustaken kan man fortfarande skymta lite snörester, och några fåglar. Trots fiskbilen är det inte många lukter. När man med näsan drar in ett djupt andetag är det endast den kalla brisen man känner.

De som går förbi har händerna i fickorna och är varmt påklädda. Ändå så är det huttrande människor som passerar. Vissa är stressade och andra tar lugna steg. En springer förbi. Men alla har ett mål. Det man tänker på när man står och observerar de gående människorna, eller springande för den delen, är vart de egentligen ska. Vad är deras mål? En fika? Ett möte? Så många frågor det är i luften. Frågor man som bara tittandes aldrig kommer få svar på. En man med hund knyter sin hund vid en stolpe och går in på Systemet. Hunden sätter sig på den kalla marken med en dyster blick. Trots päls så är det kallt för det stackars djuret. Fast, när man tänker efter kan det i och för sig inte vara så roligt att behöva sitta på den kalla marken och vänta på sin ägare. Tänk om man vore hunden i det läget. Hoppat av lycka hade antagligen inte varit det första man hade gjort.

Samtidigt som den här mannen går in kommer det två unga tjejer ut från Systemet. Den ene säger till den andre ”Vart ska du?”. De kom fram till att de ska åt olika håll så de kramar varandra glatt hejdå och den ene går därifrån med raska och bestämda steg. Det blev som att direkt när hon vände sin kompis ryggen så blev allting väldigt mycket mer seriöst. Allt är stressigt och det enda människorna vill är hem till värmen. På bänkarna sitter det lite folk också. De flesta har en cigarett i ena handen och en halvdrucken öl i den andra. Antagligen så har de inget hem att gå till när mörkret börjar ta över. Hemlösheten är stor. Men ändå är det de som håller ljudet av prat igång och det är deras skratt man hör. Dilemmat är att man vet inte om man ska se på dem glatt eller med ledsamhet. Men de har i alla fall varandra. Det är de som skapar gemenskapen på torget, det som de har med varandra. Under bänkarna som de sitter på är det tomma burkar, fimpar och kanske konstigt nog många slängda smutsiga tidningar. Med den gråa himlen ovanför ser allting aningen sjaskigt ut.

En bit bort är det byggställningar runt husen. Men rakt framför är det kvarlämnade delar av gamla byggprojekt. Det känns som att ingenting städas upp här. Eller så är det på så vis att det kommer nytt som läggs på marken varje minut. Folk som tuggar tuggummi spottar ut det, de som rökt klart slänger fimpen, de som går och äter tappar en servett och sedan mycket mer. Allting hamnar till slut på marken. Ändå är det en liten grön papperskorg mellan varje bänk. I och för sig är det väl kanske de bästa och trevligaste papperskorgarna i stan, men dem kan väl i alla fall försöka användas?

Trots allt skräp och hur ens utsikt blir grå när man står där och tittar ut på torget. Så är det ändå en hyfsat fin dag. Man känner ingen ilska eller irritation i luften. Allt är på något sätt neutralt och det är bara en vanlig dag. Inget märkvärdigt. Fast ändå så mycket man lägger märke till. Så som människorna, vissa tittar ner i marken när de går, vissa tittar rakt fram och vissa, dock tyvärr inte så många, småler mot en när de går förbi. Så man lägger ju också märke till det som inte händer. Alltså hur få leenden det egentligen är på folks läppar idag. Det är synd, fast sen ska man inte begära att alla ska gå omkring och vara hysteriskt glada en vinterdag som denna. Att jämföra denna dagen med en sommardag hade varit vansinne. Men ett och annat leende hit och dit hade inte varit fel. Tror inte heller man kunde höra något skratt eller skrattliknande ljud på hela tiden man stod där. Möjligtvis från bänken där uteliggarna sitter, men det är i och för sig kanske deras tionde öl för dagen som drar fram glädjen i dem en dag som denna. Annars mest röda näsor, skakande fingrar och nedåtböjda mungipor. Vintern är antagligen inte den lyckligaste tiden på året och för de flesta är det bara en period innan våren som folk bara vill ska gå över fort. De månaderna i kalendern bara tröttar ut och ger tomma gator. Vilket man kan skåda på torget idag. Folket som går här nu, är inte här för att stanna en längre tid.

Av: Julia Palmgren  

Mårtenstorget

februari 1, 2012

Onsdag den 25 januari. Det är frost överallt och torget är ganska tomt. Det är minusgrader, luften är kall. Solen har gömt sig bland molnen bakom den höga byggnaden tvärs över gatan. Ett fåtal människor går åt olika håll och ska till motsatta ställen. Motorena på bussarna och bilarna bullrar högt. Varmt klädda människor sitter tätt intill varandra på de halvt blöta, mörkgröna frosttäckta bänkarna. Lukten av kebab kommer och går när det blåser. Det enda som hördes var vinden i träden. Man kunde känna lukten av avgaser från en bil som precis hade passerat.

 

Hela torget är täckt med kullersten som är fyrkantiga och sitter ojämnt i marken.

Vid träbänkarna står olika sorters människor som pratar ett främmande språk och tittar på fyllegubbarna som pratar mun på varandra. I handen håller de var sin cigarett och är slarvigt klädda. Vissa av dem lutar sig mot stenväggen till konsthallen för att hålla balansen och inte trilla omkull. En av deras kompis mumlar för sig själv och ser vilsen ut. Han kan knappt stå upp av all alkohol som han har fått i sig denna eftermiddag. De har ingenstans att gå och känner sig trygga nära systembolaget som är vid sidan om.
Från morgon till kväll, sitter dem och stirrar över  människor som kommer gående. En liten gubbe som är vän till fyllegubbarna reser sig upp och fixar till sin gula jacka. Steg för steg kämpar han sig fram och mumlar till två tjejer som går hastigt förbi. Han bad om en cigarett, tjejerna hoppar till  och nekade. Han gav inte upp efter att ha frågat fem olika personer, han fick en cigarett som sin belöning. Han var nöjd och stolt över att ha fixat en till slut. Samma steg går han tillbaks till sina vänner vid bänken och frågar efter en tändare. Hans kompis försöker sträcka på sig efter ha lutat sig mot den kalla väggen och tar upp en gammal tändare ur jackfickan till honom. Försiktigt sätter han sig ner och  försöker tända sin cigarett, men vinden hindrar honom. Efter en lång stund kunde han få igång elden utan att den skulle släckas. Han drog in ett djupt  halsbloss och blåste ut en grå, vit liknande dimma ut ur både munnen och näsan. Efter det första blosset lutade han sig bak mot tegelväggen och tittade upp mot himlen som i hans syn snurrade för att han var berusad. Den lilla fyllegubben njöt av cigaretten som tog slut efter två minuter. Nästan alla som går förbi slänger en blick över dem medan andra låtsas att dem inte vore där.

 

En tung lukt av rök och sprit sprider sig över torget som försvinner ju längre bort den kommer från fyllegubbarna. Unga och gamla kärlekspar går i hand och håller om varandra för att hålla sig varma. Mitt i torget finns det olika sorters bilar. Bilarna som var parkerade var lika folktomma som själva torget. De få människorna som passerade skyndade sig för att inte frysa för mycket. Affärerna på torget var inte så välkomnande eftersom de hade stängt sina dörrar, troligen för att inte släppa in kylan. Himlen var grå och trist vilket gjorde det hela lite kusligt. Allt frost som fanns på marken luktade unket. Nästan att man fick en längtan efter värme och trygghet.
Den asfalterade vägen är inte längre svart. Nu är den grå och de vita linjerna längs med kanten är utslitna, de linjer som ska ligga mitt i vägen är knappt synliga. Vilket håll man än vänder sig åt, är det höga byggnader som isolerar torget. En lång kille försöker gå försiktigt över vägen som är hal och det gör att det tar ännu längre tid att komma fram dit han ska. Han soppar in handen i fickan och letar hastigt efter sin mobil som ringer, han ser nästan lite vilse ut och frågar sin kompis efter en vägbeskrivning till platsen han ska till. Efter 15 korta minuter som känns en evighet låg torget öde ,var hade alla tagit vägen. Alla var så upptagna med sitt och nästan varenda en person som gick förbi hade sin blick stirrandes på mobilskärmen. Himlen var full av olika sorters fåglar som sjöng, ingen lade märke till hur vackert det lät. Fyllegubbarna skrämde bort fåglarna efter en stund omedvetet, de var missnöjda och sura för att drickan hade tagit slut.

Här omkring finns restauranger, specialbutiker, klädersbutiker, Banker, ett Apotek för din hälsa och massa andra butiker. Hur kan ett så litet torg ha så mycket men vara så tomt. Mcdonalds hade dragit all uppmärksamhet. In och ut går det människor som trängs för att få sin tomma mage fylld med skräpmat. Alla var nöjda och belåtna efter maten, vissa andra handlade snabbmat i gran butiken Coop. Höger om Mcdonalds ligger en bageri butik, som har världens godaste bakelser. En kvinna som är lät klädd med röda högklackar stiger in och försöker öppna den tunga, sega dörren. Efter fem minuter stiger hon ut med ett stort leende. I handen höll hon en vit stor kartong med caféets namn på. Efter att ha gått några meter ner stannade hon utanför blomster butiken och köpte bukett rosor. Hon gick ner längst gatan och försvann när hon hade passerat förbi saluhallen.
Mårtenstorget brukar alltid vara vid liv och massvis med människor brukar befinna sig där och trängas. Parkeringsplatserna brukar alltid vara upptagna. Om somrarna är det lunds höjdpunkt, många människor brukar vara där och mer fyllegubbar brukar dyka upp och njuta av sommarvädret. Men ingen idag verkar vela vara ute denna kalla eftermiddag, dagen går fort och det blir mörkt snabbt. Alla vill nog stanna hemma i värmen framför tvn

Monia Hassan 2A

 

28 Januari, Lågahallarna. Utvändigt ser den ut som i princip alla andra idrottshallar. Lite sådär halvgammal och enkel, långt ifrån ett modernt nybygge. Ovanför entrén står det med stora röda bokstäver: Lågehallarna. Trots att ingången inte ser särskilt lockande ut så strömmar människor mot dörrarna. De har trotsat dem kalla vintervindarna och tagit sig hit. Det första de möts av när de närmar sig byggnaden är lukten av rök. Precis utanför dörrarna står det ett par äldre män och samtalar med vars en cigg i handen. De ler snällt åt alla som går förbi, som om de vore goda vänner. Fortsätter man in genom glasdörrarna så ersätts röklukten av hamburgare-oset och ett glatt sorl av röster hörs. Stora som små står i entrén, en del för att handla något i kiosken, andra bara för att slippa ljudet från handbollen en stund. Några handbollsfantaster sitter vid de välplacerade borden längst ner i rummet och de är djupt inne ett samtal. Det verkar nästan som om den pratglada och något stökiga omgivningen inte finns, som om den inte kan tränga sin in i deras bubbla. En bit därifrån beundrar en liten tjej glasskåpet med alla pokaler i. Hon pekar, ler och kanske även drömmer, om att någon dag få vinna en egen pokal. I andra änden av rummet ligger Kiosken. Kiosken med stort K. Här finns allt från korv till chips och det finns något för alla. Det märks på den långa kön som ringlar bakom luckan och handbollsföräldrarna bakom kassan har fullt upp.

 

Väl inne i idrottshallen tonas sorlet av alla röster ut och domarens skarpa visselpipa tränger in i öronen. Där inne är det varmare och lukten speciell. Det luktar idrottshall. Inte svett och inte äckligt, det luktar idrott. Man kan inte jämföra det med någon annan lukt, det är helt enkelt idrottslukten. Nere på handbollsplanen springer svettiga killar och kämpar för att få bollen i mål. De skriker på varandra, jublar och svär. Från avbytarbänken hörs tränarens skrik och lagkamraternas pepprande ord. Ingen vill förlora. Resultattavlans siffror lyser röda och visar hur jämnt det är. 17-15. Runt om sitter det ett tjugotal reklamskyltar från olika företag i byn, allt från frisörer till byggservice.

 

Längs med planens långsida sträcker sig en läktare med smala träbänkar. De är slitna i ljust trä och halvfyllda med människor. Det intressanta är att kolla upp på den något mörka läktaren istället för att fokusera på spelet. Där händer så mycket mer än vad man kan ana. Är man uppvuxen med helger i en och samma idrottshall så vet men precis vilka grupper som sitter på läktaren och även var de sitter och idag ser det ut precis som alla andra helger. Längst ut till höger och längst ner sitter mammorna som har barnvagnen med sig. Dels för att det är smidigt att ställa vagnen där, men också för att barnen kan leka på det gråa betonggolvet utan att vara i vägen för någon. En liten pojke går rundor på sina korta ben med en liten boll i handen medan hans mamma sitter på bänken och pratar med en jämngammal kvinna. Då och då kastar hon ett vakande öga på sin son som leker i lugn och ro. Ett par rader upp sitter tjejer som är runt elva år och hejar. De sjunger hejaramsor och äter godis. För dem är det här världens grej, att få sitta med sina kompisar och kolla på handboll, helt själva. Det är en frihetsgrej, man känner sig stor.

 

Längre in mot mitten sitter tjejlaget som ska spela nästa match nere på planen. De snackar med varandra och lägger egentligen ingen stor fokus på matchen som pågår. Istället flätar de varandras hår och pratar om kvällen igår. En av tjejerna berättar om vilken tråkig familjemiddag hon var på och den andra klagar på att hon missade en fest på grund av matchen idag. En bit ifrån dem finns handbollsfamiljerna som alla känner någon nere på planen. De medtvingade småsyskonen leker rastlöst med varandra i trapporna och man ser hur de önskar att de hade varit någon annanstans. Bredvid dem sitter föräldrarna och kollar på deras barn på planen. Då och då diskuterar de med varandra och vanligtvis kritiserar de. Kommentarer som ”Men herregud, så kan han ju inte göra” och ”Varför får han spela egentligen? Sätt in min son istället” duggar tätt. Ovanför dem sitter andra handbollspelare och tränare, som bara har gått dit för att de älskar sporten. De är inne i matchen och deras ögon följer bollens minsta rörelse.

 

Flera meter ifrån dem sitter bortalagets tappra föräldrar. Idag är de fyra stycken som har tagit sig dit, antagligen mest för att de måste. Deras applåder hörs knappt och jämför man dem med applåderna och hejarropen från hemmapubliken så är det en droppe i havet.

 

Inne i idrottshallen så vilar en väldigt speciellt atmosfär. Det är glädje blandat med spänning. Värmen som finns där beror inte bara på aktiviteten som pågår utan det är en annan sorts värme också. Alla är välkomna och alla är en del av något här inne. Det både syns, hörs och känns. Hit kan alla komma, för både sällskap och underhållning. Jag har kommit hit minst 4 gånger i veckan i hur många år som helst. För mig har det här blivit ett andra hem och det är jag glad för. Jag är alltid välkommen hem.

 

Felicia Fredin

En liten Storgata.

januari 31, 2012

Måndag 30 januari. När jag kliver av den gula bussen tre stationer för tidigt, så är det första jag ser den gamla byggnaden där det så länge jag kan minnas har varit en elaffär. I skyltfönstret ligger fortfarande julpyntet kvar. Utställningsexemplaren, mikrovågsugnarna och kaffekokarna, trängs bland blanka, gröna granris och röda och gröna ljusslingor. Uppe i taket hänger en ensam julstjärna fortfarande kvar. Den gula bussen rullar vidare längs Storgatan, som inte är särskilt stor egentligen. Om bara någon minut kommer bussen befinna sig på byns mittenstation. Nu när bussen kört iväg så kan jag se mataffärens vita vägg, och dess enorma röda skylt. Alldeles intill de stora röda bokstäverna finns lite mindre röda siffror, som visar mataffärens öppettider. Jag behöver givetvis inte läsa på väggen för att veta att affären har öppet mellan nio och åtta, alla dagar i veckan. När man bott i samma lilla by hela sitt liv så blir det lätt så. Jag hör någon ropa mitt namn, och jag vänder mig om. Någon jag känner passerar  mig, och jag ler och hälsar glatt tillbaka.

När jag börjar gå åt höger så bländas jag av den starkt skinande solen, innan jag kan fokusera min blick på den lilla biografen med endast en salong, som har funnits här i byn sedan urminnes tider. Skylten ovanför ingången är betydligt äldre och mer sliten än skylten till mataffären. Nästan all färgen på B:et är avskavt, och halva G:et är också borta. På trappan utanför sitter tre pojkar i tioårsåldern. Jag känner såklart igen dem, precis som jag känner nästan alla jag ser här i byn.
Deras tre cyklar står parkerade nedanför dem, de står lutade mot trappräcket. En av pojkarna sitter och sparkar med sin ena fot i den frusna snön på trappsteget. Varje gång han gör det så ger det ifrån sig ett krasande ljud. De pratar om någonting jag inte hör, men emellanåt skrattar de tillsammans.

En äldre dam med en gråmelerad jacka passerar biografen och de tre pojkarna i långsamt tempo, och precis då går en man över övergångsstället med sin lilla dotter i handen. De går in i den lilla pizzerian intill biografen, och jag kan se genom fönstret hur pizzabagaren ler glatt mot dem när de kommer fram till disken, hur de pratar en stund, och hur han räcker över tre kartonger med pizzor. Jag undrar om den lilla flickan kommer få en klubba av pizzabagaren? Jag minns hur jag alltid ville följa med mamma eller pappa och hämta pizza när jag var liten, just av den anledningen.

Jag vänder mig om och tittar på mataffären igen. Parkeringsplatsen utanför är halvtom och den gråa asfalten har fläckar med halvsmält snö. Den är inramad av gammal, smutsig snö som ligger i kanterna och vilar. Snöhögarna varker smälter eller får någon ny snö på sig, de bara ligger där. En kvinna och hennes tonårsdotter står och packar in påsar i bakluckan på deras bil, en man står och stoppar in en femma i en av kundvagnarna. Vid bankomaten står en kvinna med vit, stickat mössa och trycker in sin kod på knappanelen. Snart får hon sina hundralappar i handen och försvinner bort till sin bil som står på parkeringsplatsen. Jag ser några få människor i blandad ålder passera genom de automatiska dörrarna. Precis innanför dörrarna hänger en anslagstavla. Där brukar byns invånare hänga upp lappar med information om saker som är till salu, om saker som är borttappade, och om tillställningar i byn den kommande månaden. Varje gång någon går in eller ut ur affären så svänger lapparna i vinden.

Ute på parkeringsplatsen har en tom, liten obetydlig plastpåse slitit sig från sin ägare, och blåser i ett raskt men bestämt tempo förbi bilarna som om den visste exakt vart den ska. Den kanske blåste över parkeringen för att finna sig en ny ägare eller kanske bara flög den där förbi för att finna sitt öde, soptunnan. Den rullar lätt längs asfalten, innan dess korta resa tar slut när den stöter på mataffärens vita vägg, och inte kan ta sig längre. Längs mataffärens vägg ligger det stora säckar med blomjord. De är upplavade i flera högar, med säkert tio säckar per hög. När jag ser dessa högarna med blomjord, så ger det mig minnesbilder från trevliga stunder för flera år sedan. Med folk jag inte umgås med längre, brukade jag klättra upp på de där blomjordssäckarna, och skratta tills jag nästan inte fick någon luft längre.

Ett par brunhåriga unga tjejer går förbi mig där jag står. En av dem har en glödande cigarett mellan pekfingret och långfingret. Bara det lilla jag hinner höra av deras samtal gör att jag får veta mer om deras liv än jag nog egentligen borde. De korsar arm, och går över vägen. De går skrattandes in i affären tillsammans, och ännu en gång svänger papperslapparna av vinddraget.

Pojkarna som suttit utanför den lilla biografen reser sig upp från trappan. De tar sina cyklar, och sätter fart neråt gatan. En kvinna med en svart labrador är tvungen att flytta sig hastigt åt sidan när de susar förbi. De cyklar bredvid varandra runt hörnet av byggnaden, och deras glada röster blir lägre och lägre för mig att höra, innan de försvinner helt.
Jag känner en kall vind dra över mig, och jag huttrar till. Jag börjar gå åt samma håll som pojkarna, hemåt. När jag gått förbi fotoaffären, frisörsalongen och sen rundat hörnet så möter jag ännu en person som jag känner. Vi hälsar och ler, och när vi passerat varandra så försvinner inte leendet från mina läppar.

Det underbara med att bo i en småby är att man känner sig hemma trots att man inte ens kommit in på sin egen gata ännu. Man lär sig också att uppskatta sin småby mer när man väljer att gå i skolan långt ifrån den.

Maja Bergman Lindberg 2a.

Författande lärarinna

januari 31, 2012

För Johanna Lindbäck, en bloggande lärare från Luleå, var skrivandet en viktig del i livet så fort hon lärt sig att läsa och skriva. Planen var att släppa sin första bok redan vid 16 års ålder, men så blev det inte riktigt. Det var inte förrän nästan tjugo år senare som debutboken “En liten chock” blev publicerad.

Atriumgården på Stadsbiblioteket i Lund var nästintill fullsatt när läraren och författaren Johanna Lindbäck infann sig en timme på fredag eftermiddag. Timmen innehöll berättelsen om starten av hennes författarkarriär samt uppkomsten av den populära litteraturbloggen bokhora.se.

“En fyllegrej”
Även om många tror att bloggnamnet bokhora.se är till för att skapa reaktioner eller att med flit vara kontroversiellt är sanningen simpel: en “fyllegrej” blev till en av Sveriges största litteraturbloggar.

Johanna Lindbäck förklarar att namnet på den kända bloggen kom till genom en middag med lite för mycket vin. Hon tillägger att ingen av de medverkande menar något illa med namnet.
– Vi tar absolut avstånd från att det skulle vara okej att kalla varandra hora, säger hon.

Bloggen består för tillfället av Jessica Björkäng och tre Johannor; Johanna Lindbäck, Johanna Karlsson samt Johanna Ögren. Tidigare hade bokhora.se ytterligare två bloggare, som sen hoppade av. Innehållet är en variation av olika ämnen, men alla har sin grund i litteratur.

Tidiga planer
Från det att Lindbäck lärt sig att läsa och skriva fanns intresset för att uttrycka sig med text. Författaryrket fanns dock inte i tanken förrän flera år senare. När denna idé fäst sig var den däremot svår att få bort. Hon bestämde sig för att ha skrivit sin första bok när hon fyllt sexton men när denna tid kom hade hon inte ens börjat att skriva på något.

Nästan tjugo år senare flyttade hon och hennes sambo till Norge, och detta blev tidpunkten då hon bestämde sig för att verkligen börja skriva. Lindbäck skrev några dagar i veckan och lyckades till slut få ihop en bok. Efter att ha blivit nekad vid första försöket att få boken publicerad, ändrade hon stora delar av sitt manus. Ett antal månader senare fick hon ett mail med meddelandet att hennes bok “En liten chans” blivit antagen.
– Jag trodde först att de skickat till fel Johanna! säger hon och skrattar.

Flera böcker senare har Lindbäck fortfarande idéer till ytterligare verk och hon håller sig aktiv på bloggen. Kort sagt kommer vi få se mer av Johanna Lindbäck i framtiden.

Charlotta Nilsson

En dag som denna

januari 29, 2012

Onsdag 25 januari. Över hela torget vilar hårda och sneda kullerstenar. De bruna brunnarna är faktiskt det enda som gör marken platt. Men det sneda underlaget är dock inget som torgets människor tänker på. De går med lika bra balans som alltid. Någon snubblar till men fortsätter som om ingenting har hänt. Tomma papperskorgar blickar ut över torget och längtar efter allt det slängda skräp som istället vilar på marken. Cigaretter, tuggummin, papper och påsar är bara en liten del av det. En plastpåse hänger i ett sedan länge dött träd och rör sig lite varje gång vinden kommer. Det är dock väldigt sällan.

Ett par som sakta lunkar fram stannar till för att läsa på den utsmyckade restaurang skylten. Men ingenting lockar tillräckligt då de fortsätter att promenera. På en utomhus krog sitter endast två människor och pratar. De verkar inte se eller höra torget idag. Just nu handlar det om dem och de skrattar tillsammans. Krogen är troligen också det enda stället utan snö då de stora värmestolparna stoppar allt kallt från att komma in. Utanför, på marken ligger den sena snön kvar och irriterar alla som går förbi. En student sparkar till den med ena foten innan han raskt fortsätter vidare förbi McDonald’s. Precis då kommer en man med en orangea tjocktröja gående. Han håller en stor mikrofon i ett fast grepp och stannar upp lite innan han öppnar dörren till den berömda snabbmatskedjan. Den är dock inte den enda mat alternativet. På torgets östra sida står också torgets största konkurrenter. Pölsemannen och bredvid Kebabvagnen. Båda suktar de efter de lunchhungriga kunderna. Vem kommer få flest idag? Samtidigt flyr människor in i det värmefyllda affärerna för att försöka liva upp sina frusna fingrar och öron. Med rödtäckta kinder flåsar de lättade när dörrarna öppnar sig.

Parkeringsplatsen som alltid annars brukar vara fullspäckad med små stånd står idag tom med endast ett stånd och ett fåtal bilar som undantag. Kylan verkar dra folk därifrån och takten ökar påtagligt när man kommer till mitten på torget. Också den mest folktomma platsen.

Den kullerstensbelagda marken är omringad av tegelhus. Platta fasader med fönster som väter åt alla håll. Bänkarna på torgets norra del är den perfekta platsen att sitta på om du vill betrakta torget i så stort perspektiv som möjligt. Där sitter redan människor. Tre kvinnor därav en sitter och berättar ilsket för de andra om hur missnöjd hon är. De andra nickar sympatiskt. Hon lugnar sig och samtalet fortsätter, precis som torget.

Det enda muntra ljud som hörs är de lite för högljudda männen som sitter intill väggen på den tegelbeklädda fasaden. Med öl i handen pratar dem så att alla runt omkring kan vara delaktiga i samtalet. Skratt formas ur deras munnar och de skålar nöjt. Annars är torget väldigt tyst. En del muller hörs från bilarna som kör förbi. Men förutom det är det endast fåglar man hör. Kråkor som cirkulerar i luften letar efter insekter eller mat som kastats för att kunna få i sig något idag med. En kråka nappar upp något och störtdyker ner för att vara först. Han får dock inte många sekunder innan hela flocken är där. Som om det gällde livet bråkar dem om den lilla brödbiten. Ingen verkar ge sig. Efter en stund är endast smulor kvar och en nöjd kråka.

Alla som är modiga nog att trotsa dagens kyla har ett mål. Det syns i deras ögon. Med snabba steg försöker dem stänga ute vintervädret och tjocka jackor i olika färger är knäppta upp till hakan. Stressen ökar hos en man när han tittar på klockan. Han ökar takten och håller målet i sikte. Till slut kommer han fram till bilen. Mannen slänger sig in och kör iväg. Bara ett par sticker ut från alla andra. De är gamla men vackra. Hand i hand går dem sakta och studerar allt som händer runt omkring. Ibland säger dem något kort men dialogen hinner sluta redan innan den börjat. Snart når dem torgets ände och försvinner. Kvar står torget med alla stressade människor.

Träden som vackert ramar in torget är idag en sorglig syn. På sommaren när träden är fullblommade ger dem den öppna mötesplatsen en ny livsgnista. Nu står de mest där och sörjer. Sörjer den svunna sommaren och befarar den nya kylan. Kala men ståtliga. För de vet att våren kommer alltid tillbaka. Och då är det deras tur att njuta i sol och värme. Solen är annars gömd bakom molnen idag. Den brukar vara noga med att titta fram men idag verkar vara ett undantag. Det gråa dunkel som istället lyser upp är inget som folk föredrar. Istället begravs torgets härlighet ner ännu djupare med hjälp av avgaser och cigarettrök. De slängda ölburkarna är inget som lyfter upp dess skönhet heller.

Stadens enda biograf pryder torgets ena hörn. Men den står tom nu. Ingen film att visa och därför ingen att glädja. Trappan upp till dörrarna som alltid brukar vara smockfull med folk står där ensam och övergiven. Man bryr sig inte ens om att titta på biografen. Den har ändå inget att erbjuda såhär dags.

Solen har nått sin högsta punkt för dagen och det får torget att bli allt mer tomt. Människor längtar hem till värmen och familjen. Röken stiger från husen och får folk att längta ännu mer. Utomhus är det ingen som vill vara en dag som denna.

 

 Alexandra Falck

En bokhora på besök

januari 27, 2012

Fredagen den 27 januari 2012 klockan 13:00 besökte författaren och bloggaren Johanna Lindbäck Lunds stadsbibliotek. I en timme pratade hon om sina böcker som hon skrivit hittills, sitt författarliv och sin blogg. Bokhora, som den heter, är en bokblogg som hon skapat tillsammans med tre vänner. Där kan man läsa om boktips, bokrecensioner och diskutera om allt som har med litteratur att göra.

Johanna Lindbäck arbetar som gymnasielärare i svenska och engelska i Stockholm.  Hennes första bok En liten chock publicerades 2007.

Christoffer Engels

Normer och tankestormar

januari 27, 2012

”Följer du ditt köns stereotyp?”

När vi ställde frågan riktades många undrande blickar mot oss. Efter en omformulering av frågan och med viss tvekan från en del placerade eleverna sig på olika ställen av vår imaginära ”termometer”, som vi förklarat tidigare. Flera ganska definitiva ja och en hel del på gråskalan mellan ja och nej, däremot ingen helt på den fullt nekande sidan.

Likabehandlingsdagen i tisdags blev en aning speciell för mig och tre andra i klassen i år. Vi hade nämligen fått i uppdrag att hålla i en workshop, där vi skulle få våra skolkamrater att tänka över och diskutera frågor om könsnormer och heteronormativitet. För att lyckas med detta var vi själva tvungna att fundera över dessa ämnen själva. Flera intressanta samtalsämnen kom upp under arbetstiden.

Klockan åtta på morgonen började vi tisdagens första workshop. Efter en trött, ganska långsam start satte diskussionerna igång. Alla hade idéer om vad manlighet och kvinnlighet innebär, vad som menas med könsstereotyper och annat. Förhoppningsvis skapades reaktioner som gjorde avtryck och var kvar åtminstone under resten av dagen.

Charlotta Nilsson