Mitt andra hem: Lågehallarna

februari 1, 2012

 

28 Januari, Lågahallarna. Utvändigt ser den ut som i princip alla andra idrottshallar. Lite sådär halvgammal och enkel, långt ifrån ett modernt nybygge. Ovanför entrén står det med stora röda bokstäver: Lågehallarna. Trots att ingången inte ser särskilt lockande ut så strömmar människor mot dörrarna. De har trotsat dem kalla vintervindarna och tagit sig hit. Det första de möts av när de närmar sig byggnaden är lukten av rök. Precis utanför dörrarna står det ett par äldre män och samtalar med vars en cigg i handen. De ler snällt åt alla som går förbi, som om de vore goda vänner. Fortsätter man in genom glasdörrarna så ersätts röklukten av hamburgare-oset och ett glatt sorl av röster hörs. Stora som små står i entrén, en del för att handla något i kiosken, andra bara för att slippa ljudet från handbollen en stund. Några handbollsfantaster sitter vid de välplacerade borden längst ner i rummet och de är djupt inne ett samtal. Det verkar nästan som om den pratglada och något stökiga omgivningen inte finns, som om den inte kan tränga sin in i deras bubbla. En bit därifrån beundrar en liten tjej glasskåpet med alla pokaler i. Hon pekar, ler och kanske även drömmer, om att någon dag få vinna en egen pokal. I andra änden av rummet ligger Kiosken. Kiosken med stort K. Här finns allt från korv till chips och det finns något för alla. Det märks på den långa kön som ringlar bakom luckan och handbollsföräldrarna bakom kassan har fullt upp.

 

Väl inne i idrottshallen tonas sorlet av alla röster ut och domarens skarpa visselpipa tränger in i öronen. Där inne är det varmare och lukten speciell. Det luktar idrottshall. Inte svett och inte äckligt, det luktar idrott. Man kan inte jämföra det med någon annan lukt, det är helt enkelt idrottslukten. Nere på handbollsplanen springer svettiga killar och kämpar för att få bollen i mål. De skriker på varandra, jublar och svär. Från avbytarbänken hörs tränarens skrik och lagkamraternas pepprande ord. Ingen vill förlora. Resultattavlans siffror lyser röda och visar hur jämnt det är. 17-15. Runt om sitter det ett tjugotal reklamskyltar från olika företag i byn, allt från frisörer till byggservice.

 

Längs med planens långsida sträcker sig en läktare med smala träbänkar. De är slitna i ljust trä och halvfyllda med människor. Det intressanta är att kolla upp på den något mörka läktaren istället för att fokusera på spelet. Där händer så mycket mer än vad man kan ana. Är man uppvuxen med helger i en och samma idrottshall så vet men precis vilka grupper som sitter på läktaren och även var de sitter och idag ser det ut precis som alla andra helger. Längst ut till höger och längst ner sitter mammorna som har barnvagnen med sig. Dels för att det är smidigt att ställa vagnen där, men också för att barnen kan leka på det gråa betonggolvet utan att vara i vägen för någon. En liten pojke går rundor på sina korta ben med en liten boll i handen medan hans mamma sitter på bänken och pratar med en jämngammal kvinna. Då och då kastar hon ett vakande öga på sin son som leker i lugn och ro. Ett par rader upp sitter tjejer som är runt elva år och hejar. De sjunger hejaramsor och äter godis. För dem är det här världens grej, att få sitta med sina kompisar och kolla på handboll, helt själva. Det är en frihetsgrej, man känner sig stor.

 

Längre in mot mitten sitter tjejlaget som ska spela nästa match nere på planen. De snackar med varandra och lägger egentligen ingen stor fokus på matchen som pågår. Istället flätar de varandras hår och pratar om kvällen igår. En av tjejerna berättar om vilken tråkig familjemiddag hon var på och den andra klagar på att hon missade en fest på grund av matchen idag. En bit ifrån dem finns handbollsfamiljerna som alla känner någon nere på planen. De medtvingade småsyskonen leker rastlöst med varandra i trapporna och man ser hur de önskar att de hade varit någon annanstans. Bredvid dem sitter föräldrarna och kollar på deras barn på planen. Då och då diskuterar de med varandra och vanligtvis kritiserar de. Kommentarer som ”Men herregud, så kan han ju inte göra” och ”Varför får han spela egentligen? Sätt in min son istället” duggar tätt. Ovanför dem sitter andra handbollspelare och tränare, som bara har gått dit för att de älskar sporten. De är inne i matchen och deras ögon följer bollens minsta rörelse.

 

Flera meter ifrån dem sitter bortalagets tappra föräldrar. Idag är de fyra stycken som har tagit sig dit, antagligen mest för att de måste. Deras applåder hörs knappt och jämför man dem med applåderna och hejarropen från hemmapubliken så är det en droppe i havet.

 

Inne i idrottshallen så vilar en väldigt speciellt atmosfär. Det är glädje blandat med spänning. Värmen som finns där beror inte bara på aktiviteten som pågår utan det är en annan sorts värme också. Alla är välkomna och alla är en del av något här inne. Det både syns, hörs och känns. Hit kan alla komma, för både sällskap och underhållning. Jag har kommit hit minst 4 gånger i veckan i hur många år som helst. För mig har det här blivit ett andra hem och det är jag glad för. Jag är alltid välkommen hem.

 

Felicia Fredin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: