Det lilla torget

februari 1, 2012

Onsdag 25 januari

Eftermiddagen närmar sig och kvällskylan börjar tränga sig på. Den isiga vinterbrisen drar sig sakta över torget och ger inte rum för någon värme. För några dagar sedan var det snö och slask som låg på marken. Dock har det nu lagt sig som is på kullerstenarna. Men på hustaken kan man fortfarande skymta lite snörester, och några fåglar. Trots fiskbilen är det inte många lukter. När man med näsan drar in ett djupt andetag är det endast den kalla brisen man känner.

De som går förbi har händerna i fickorna och är varmt påklädda. Ändå så är det huttrande människor som passerar. Vissa är stressade och andra tar lugna steg. En springer förbi. Men alla har ett mål. Det man tänker på när man står och observerar de gående människorna, eller springande för den delen, är vart de egentligen ska. Vad är deras mål? En fika? Ett möte? Så många frågor det är i luften. Frågor man som bara tittandes aldrig kommer få svar på. En man med hund knyter sin hund vid en stolpe och går in på Systemet. Hunden sätter sig på den kalla marken med en dyster blick. Trots päls så är det kallt för det stackars djuret. Fast, när man tänker efter kan det i och för sig inte vara så roligt att behöva sitta på den kalla marken och vänta på sin ägare. Tänk om man vore hunden i det läget. Hoppat av lycka hade antagligen inte varit det första man hade gjort.

Samtidigt som den här mannen går in kommer det två unga tjejer ut från Systemet. Den ene säger till den andre ”Vart ska du?”. De kom fram till att de ska åt olika håll så de kramar varandra glatt hejdå och den ene går därifrån med raska och bestämda steg. Det blev som att direkt när hon vände sin kompis ryggen så blev allting väldigt mycket mer seriöst. Allt är stressigt och det enda människorna vill är hem till värmen. På bänkarna sitter det lite folk också. De flesta har en cigarett i ena handen och en halvdrucken öl i den andra. Antagligen så har de inget hem att gå till när mörkret börjar ta över. Hemlösheten är stor. Men ändå är det de som håller ljudet av prat igång och det är deras skratt man hör. Dilemmat är att man vet inte om man ska se på dem glatt eller med ledsamhet. Men de har i alla fall varandra. Det är de som skapar gemenskapen på torget, det som de har med varandra. Under bänkarna som de sitter på är det tomma burkar, fimpar och kanske konstigt nog många slängda smutsiga tidningar. Med den gråa himlen ovanför ser allting aningen sjaskigt ut.

En bit bort är det byggställningar runt husen. Men rakt framför är det kvarlämnade delar av gamla byggprojekt. Det känns som att ingenting städas upp här. Eller så är det på så vis att det kommer nytt som läggs på marken varje minut. Folk som tuggar tuggummi spottar ut det, de som rökt klart slänger fimpen, de som går och äter tappar en servett och sedan mycket mer. Allting hamnar till slut på marken. Ändå är det en liten grön papperskorg mellan varje bänk. I och för sig är det väl kanske de bästa och trevligaste papperskorgarna i stan, men dem kan väl i alla fall försöka användas?

Trots allt skräp och hur ens utsikt blir grå när man står där och tittar ut på torget. Så är det ändå en hyfsat fin dag. Man känner ingen ilska eller irritation i luften. Allt är på något sätt neutralt och det är bara en vanlig dag. Inget märkvärdigt. Fast ändå så mycket man lägger märke till. Så som människorna, vissa tittar ner i marken när de går, vissa tittar rakt fram och vissa, dock tyvärr inte så många, småler mot en när de går förbi. Så man lägger ju också märke till det som inte händer. Alltså hur få leenden det egentligen är på folks läppar idag. Det är synd, fast sen ska man inte begära att alla ska gå omkring och vara hysteriskt glada en vinterdag som denna. Att jämföra denna dagen med en sommardag hade varit vansinne. Men ett och annat leende hit och dit hade inte varit fel. Tror inte heller man kunde höra något skratt eller skrattliknande ljud på hela tiden man stod där. Möjligtvis från bänken där uteliggarna sitter, men det är i och för sig kanske deras tionde öl för dagen som drar fram glädjen i dem en dag som denna. Annars mest röda näsor, skakande fingrar och nedåtböjda mungipor. Vintern är antagligen inte den lyckligaste tiden på året och för de flesta är det bara en period innan våren som folk bara vill ska gå över fort. De månaderna i kalendern bara tröttar ut och ger tomma gator. Vilket man kan skåda på torget idag. Folket som går här nu, är inte här för att stanna en längre tid.

Av: Julia Palmgren  

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: