En liten Storgata.

januari 31, 2012

Måndag 30 januari. När jag kliver av den gula bussen tre stationer för tidigt, så är det första jag ser den gamla byggnaden där det så länge jag kan minnas har varit en elaffär. I skyltfönstret ligger fortfarande julpyntet kvar. Utställningsexemplaren, mikrovågsugnarna och kaffekokarna, trängs bland blanka, gröna granris och röda och gröna ljusslingor. Uppe i taket hänger en ensam julstjärna fortfarande kvar. Den gula bussen rullar vidare längs Storgatan, som inte är särskilt stor egentligen. Om bara någon minut kommer bussen befinna sig på byns mittenstation. Nu när bussen kört iväg så kan jag se mataffärens vita vägg, och dess enorma röda skylt. Alldeles intill de stora röda bokstäverna finns lite mindre röda siffror, som visar mataffärens öppettider. Jag behöver givetvis inte läsa på väggen för att veta att affären har öppet mellan nio och åtta, alla dagar i veckan. När man bott i samma lilla by hela sitt liv så blir det lätt så. Jag hör någon ropa mitt namn, och jag vänder mig om. Någon jag känner passerar  mig, och jag ler och hälsar glatt tillbaka.

När jag börjar gå åt höger så bländas jag av den starkt skinande solen, innan jag kan fokusera min blick på den lilla biografen med endast en salong, som har funnits här i byn sedan urminnes tider. Skylten ovanför ingången är betydligt äldre och mer sliten än skylten till mataffären. Nästan all färgen på B:et är avskavt, och halva G:et är också borta. På trappan utanför sitter tre pojkar i tioårsåldern. Jag känner såklart igen dem, precis som jag känner nästan alla jag ser här i byn.
Deras tre cyklar står parkerade nedanför dem, de står lutade mot trappräcket. En av pojkarna sitter och sparkar med sin ena fot i den frusna snön på trappsteget. Varje gång han gör det så ger det ifrån sig ett krasande ljud. De pratar om någonting jag inte hör, men emellanåt skrattar de tillsammans.

En äldre dam med en gråmelerad jacka passerar biografen och de tre pojkarna i långsamt tempo, och precis då går en man över övergångsstället med sin lilla dotter i handen. De går in i den lilla pizzerian intill biografen, och jag kan se genom fönstret hur pizzabagaren ler glatt mot dem när de kommer fram till disken, hur de pratar en stund, och hur han räcker över tre kartonger med pizzor. Jag undrar om den lilla flickan kommer få en klubba av pizzabagaren? Jag minns hur jag alltid ville följa med mamma eller pappa och hämta pizza när jag var liten, just av den anledningen.

Jag vänder mig om och tittar på mataffären igen. Parkeringsplatsen utanför är halvtom och den gråa asfalten har fläckar med halvsmält snö. Den är inramad av gammal, smutsig snö som ligger i kanterna och vilar. Snöhögarna varker smälter eller får någon ny snö på sig, de bara ligger där. En kvinna och hennes tonårsdotter står och packar in påsar i bakluckan på deras bil, en man står och stoppar in en femma i en av kundvagnarna. Vid bankomaten står en kvinna med vit, stickat mössa och trycker in sin kod på knappanelen. Snart får hon sina hundralappar i handen och försvinner bort till sin bil som står på parkeringsplatsen. Jag ser några få människor i blandad ålder passera genom de automatiska dörrarna. Precis innanför dörrarna hänger en anslagstavla. Där brukar byns invånare hänga upp lappar med information om saker som är till salu, om saker som är borttappade, och om tillställningar i byn den kommande månaden. Varje gång någon går in eller ut ur affären så svänger lapparna i vinden.

Ute på parkeringsplatsen har en tom, liten obetydlig plastpåse slitit sig från sin ägare, och blåser i ett raskt men bestämt tempo förbi bilarna som om den visste exakt vart den ska. Den kanske blåste över parkeringen för att finna sig en ny ägare eller kanske bara flög den där förbi för att finna sitt öde, soptunnan. Den rullar lätt längs asfalten, innan dess korta resa tar slut när den stöter på mataffärens vita vägg, och inte kan ta sig längre. Längs mataffärens vägg ligger det stora säckar med blomjord. De är upplavade i flera högar, med säkert tio säckar per hög. När jag ser dessa högarna med blomjord, så ger det mig minnesbilder från trevliga stunder för flera år sedan. Med folk jag inte umgås med längre, brukade jag klättra upp på de där blomjordssäckarna, och skratta tills jag nästan inte fick någon luft längre.

Ett par brunhåriga unga tjejer går förbi mig där jag står. En av dem har en glödande cigarett mellan pekfingret och långfingret. Bara det lilla jag hinner höra av deras samtal gör att jag får veta mer om deras liv än jag nog egentligen borde. De korsar arm, och går över vägen. De går skrattandes in i affären tillsammans, och ännu en gång svänger papperslapparna av vinddraget.

Pojkarna som suttit utanför den lilla biografen reser sig upp från trappan. De tar sina cyklar, och sätter fart neråt gatan. En kvinna med en svart labrador är tvungen att flytta sig hastigt åt sidan när de susar förbi. De cyklar bredvid varandra runt hörnet av byggnaden, och deras glada röster blir lägre och lägre för mig att höra, innan de försvinner helt.
Jag känner en kall vind dra över mig, och jag huttrar till. Jag börjar gå åt samma håll som pojkarna, hemåt. När jag gått förbi fotoaffären, frisörsalongen och sen rundat hörnet så möter jag ännu en person som jag känner. Vi hälsar och ler, och när vi passerat varandra så försvinner inte leendet från mina läppar.

Det underbara med att bo i en småby är att man känner sig hemma trots att man inte ens kommit in på sin egen gata ännu. Man lär sig också att uppskatta sin småby mer när man väljer att gå i skolan långt ifrån den.

Maja Bergman Lindberg 2a.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: