Sitting, waiting, wishing

april 16, 2011

En del väntar på vänner, en del inväntar skräcken. Några tidsfördrivsshoppar och andra bara sitter. Gemensamt för dem alla är platsen de befinner sig, och behovet av att slå ihjäl tid.

Det är någonting deprimerande med flygplatser.
Till skillnad från Hugh Grants karaktär i Love Actually, som menar att det är en av de mest kärleksfyllda av platser, fylls jag alltid av en slags vånda när jag är på en. För det första är jag aldrig föremål för de tårfyllda och sentimentala återföreningar som nämnda karaktär, och för det andra är alla som upplever dessa lyckliga återseenden alltid i vägen.

För mig är dessa enorma hållplatser mest ett livets vakuum, där man i väntan tillsammans med tusentals andra i osmickrande belysning, planlöst driver mellan Mc Donalds och Accessorize och svär över toaletter ut funktion.

Är man berikad med likasinnade vänner kan man förvisso underhålla sig med att diskutera vilka personerna i ens omgivning skulle vara, om det inväntade planet skulle störta, och vi alla kom till Lost-ön. Dessvärre påverkar denna lek gärna medresenärer i ens direkta närhet negativt när det framkommer att de tillsammans med nyligen intaget vatten sköljde ner flygskräcksdämpande piller.

När den följande och obligatoriska dåliga stämningen infinner sig och sagda vän med klena nerver ber en att fara och flyga (ursäkta ordvitsen), är man tillbaks på ruta ett. För den ovane kan det verka avslappnande att befinna sig på en plats där det inte finns så mycket rekreation att tillgå. Att det påtvingade kravet att varva ner på en ful stol med blå dyna skulle göra det mindre ofint att göra ingenting.

Väl placerad på fulstolen återgår jag allt som oftast till att, nu i tystnad, studera människor runt omkring mig, och det tycks alltid ge upphov till en viss matthet. Alla som inte sitter som jag och glor ut i intet tycks vråla eller föra annat oljud. Till exempel tidigare nämnda lyckliga tidigare åtskiljda närastående som nu skriker i förtjusning och barnfamiljer där nedgångna mödrar vrålar ikapp med sina plågoandar till barn.

Sen finns det förstås de som tär på en med sin blotta närvaro. Till att börja med finns det alltid minst ett par bestående av en ful västerländsk man som går tillsammans med en liten helt klart nyköpt asiatisk kvinna. Intressant företeelse, det medges, men sorgligare får man leta efter. Vidare har vi så klart flygvärdinnorna. Varför, varför, varför finns de? I sina snäva pennkjolar och spetsiga skor svassar de omkring på flygplatsen och skrämmer alla kräftfärgade kvinnor från vettet och får dem att ångra all glass de någonsin ätit de senaste veckorna.

Det lättaste, mest praktiska och mest miljövänliga hade naturligtvis varit om möjligheten att transferera sig hade funnits. Min föreställning är att man med bara ett knäpp med fingrarna skulle kunna förflytta sig från en plats till en annan, utan att någon skulle komma till skada.

Dessvärre verkar det troligare att vi alla faktiskt kom till Lost-ön, än att transferering blir en möjlighet. Inte för att jag hade klagat. En look-a-like till en av mina favoritkaraktärer ur serien, doktor Jack Shephard, står bara några meter ifrån mig och ser oförskämt bra ut. Stirrar tills jag blir ertappad och går sedan till McDonalds för att äta upp tiden och glädjas över att hur det än blir på resan, kan det bara bli roligare!

Emma Regnell

Annonser

Ett svar to “Sitting, waiting, wishing”

  1. Vem har skrivit detta?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: