He-manegenskaper i digerdödens tid

april 5, 2011

Barcelona är under 1300-talet en stad i ständig förändring. Pesten kräver offer i tusentals, kriget finns precis överallt och inkvisitionens hårda straff väntar alla kättare. Mitt i alltihop präglas staden av  byggandet av folkets stora katedral : katedralen Santa Maria del Mar.

Katedralen vid havet är en dramatisk skildring av medeltidens Barcelona och Katalonien. Ildefonso Falcones har lyckats kombinera historiska fakta, i kombination med sociala intriger, hemliga konspirationer och bistra kärleksöden med avsikt att fånga läsarens intresse i riktig hollywoodanda, vilket gör boken till en äventyrsupplevelse för alla. Romanen tar läsaren med storm, precis som den gjort med både Spanien, Italien och Nederländerna och växer i takt med fler översättningar och vidare spridning världen över.

Romanen börjar med ett festligt bröllop fyllt till bredden med överdåd, vin, läckerheter och glädje. Bröllopet står mellan den relativt välställde bondesonen Bernat Estanyol från norra Katalonien och Fransesca, och dagen ser ut att bli en lyckans dag. Men när feodalherrens soldater rider in på gården och bröllopet slutar i olycka och våldtäckt och ett giftermål som kunde blivit lyckligt präglas plötsligt av skam och förtvivlan. Fransesca och bernat får en son, Arnau, och efter att ha kommit i onåd med den lokale hertigen flyr de från sin gård.
     Bernat och sonen gömmer sig hos släktingar i barcelona och startar tillsammans ett nytt liv i en stad som genomgår stora förändringar och som präglas av det viktiga katedralbygget av Santa Maria del Mar. Under sin uppväxt och livets gång skaffar sig Arnau både vänner och fiender och blir slutligen en mycket mäktig och inflytelserik man. Hans öde ligger dock i inkvisationens händer, och tillslut kommer hans förflutna att ha hunnit ikapp honom.

Jag skulle vilja säga att jag fick en riktig aha-upplevelse av Katedralen vid havet. Att den likt den också barcelonaförlagda romanen Vindens skugga, som jag hört ska sluka läsaren både hel och hållen, skulle skänka mig både gåshud och mardrömmar och allt däremellan. Är ju trots allt ändå en medeltidsjunkie, som på något radarlikt vis dras mot varenda digerdödenroman likt en mygga mot nattlampan på fönsterbrädet.
     Måste säga att boken började riktigt bra, och händelseförloppet i de första kapitlena skulle jag mycket väl kunna ge en fempoängare nu på momangen. Men när plötsligt intrig på intrig följer varandra, och plötsligt tog de mest underliga och nästan fåniga vändningar som utmynnade i händelser som var helt löjligt förutsägbara, då önskade jag nästan att det vore straffbart att skriva på det sättet. Många av Falcones försök till att skapa en berättelse med hög trovärdighet och verklighetstrohet, slutade ofta bara platt och på gränsen till löjligt i vissa fall. 
     Huvudpersonen Arnau målas upp som en verklig hjälte med riktiga he-manegenskaper, alltigenom god och uppriktig. Men för att inte han ska kännas alltför övermänsklig har Falcones infogat ett par stunder i boken där ett fåtal dolda sidor hos karaktären målas upp, däribland ett ytterst starkt hämndbegär. Dessa episoder i boken känns för mig enbart väldigt genomskinliga då de står i så stark kontrast till hans annars så överdrivet heroiska drag. Även andra karaktärer får samma behandling, och beskrivs alltså helt utan nyanser, skillnaden mellan egenskaper och karaktärsdrag personer emellan existerar helt enkelt inte. 

Trots allt utspelar sig ändå romanen under medeltiden, och jag kan helt enkelt inte motstå den fascinerande och välskrivna skildringen av den mest ångestframkallande och vedervärdiga tidsåldern i vår historia. Alla svartutslagna halsar, feberheta pannor, magkramper och blodiga hostanfall må vara skrämmande och fasansfullt, men likväl väcker detta mitt överintresserade jag till liv och jag kan helt enkelt inte lägga ifrån mig denna digerdödenroman heller.
     Den må vara långt bort på skalan från medeltidsfavoriten Svärdet och Spiran av Ken follet, men för att vara en hyfsat platt beskriven tegelsten på hela sexhundrasextiosex sidor, var det ändå ett förvånansvärt nöjt ‘jaha’ som undslapp mig efter sista sidan.

Erica Svennblad 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: