En västerländsk Murakami

april 5, 2011

Olycklig kärlek, mord och mystiska, ansiktslösa figurer. Vindens Skugga innehåller allt man kan förvänta sig av en riktigt bra bok, dessutom berättat med nästan oklanderlig fingertoppskänsla.

Det är svårare än många tror att skriva om ett mysterium på ett bra sätt. Det kan tyckas vara ett tacksamt grepp att sakta, sakta portionera ut ledtrådar till läsaren. Men det  kräver en enorm fingertoppskänsla för att balansen ska bli precis rätt.

Man måste hela tiden hålla läsaren intresserad, utan att för den sakens skull dela ut ledtrådarna allt för tätt. Man ska helst inte heller lämna alla svar i en klump på slutet, och absolut aldrig ha några logiska luckor eller lämna lösa trådar. Det är ingen enkel uppgift, och ett misslyckat försök lämnar undantagslöst en fadd eftersmak. Men känslan av att läsa ett verk där författaren verkligen lyckats är nära nog oslagbar.

Ett ostoppbart händelseförlopp
I Vindens Skugga får vi följa unge Daniel i Barcelona under mitten av 1900-talet. En dag i sin ungdom tar hans pappa med honom till Böckernas Gravkammare, en plats dit böcker förpassas när de glöms bort. Där kommer han över en roman av en viss Julían Carax och plötsligt hamnar Daniel mitt i ett ostoppbart händelseförlopp som tog sin början trettio år innan han ens föddes. Vem är Laín Coubert och varför är han så fast besluten om att utplåna allt som har att göra med Julían Carax? Vad har Kommissarie Fumero med allt att göra, och vem är Nuria Monfort egentligen?

“En västerländsk Murakami”
Det bästa sättet att beskriva Carlos Ruiz Zafóns sätt att skriva är “som en västerländsk Haruki Murakami.” Hans språk innehåller samma halvpoetiskt kvasifilosofiska formuleringar, utan att för den sakens skull förlora fokus på berättelsen. Och även om Zafón inte når upp till den patenterat österländska konstigheten finns samma blandning av fantastiska och vardagliga händelser, där ingen del har större betydelse än någon annan.

Besviken på slutet
Det är svårt att inte bli kär i Zafóns Barcelona, och de många färgstarka karaktärer det huserar. Det är svårt att inte dra efter andan när han vänder berättelsen på ända med varje nytt avslöjande. Trots det, eller kanske på grund av, finns det en svag känsla av besvikelse mot slutet. När svaren på gåtorna till sist kommer går det lite väl snabbt, och slutet blir väl tillrättalagt i relation till resten av boken. Man ska inte lämna lösa trådar, men man ska heller inte skriva läsaren på näsan. Det ska klargöras att det inte på något sätt är dåligt, men i jämförelse med det som kommit innan är det en märkbart dipp.

En fantastisk bok
I slutändan är Vindens Skugga en fantastisk bok. Kort och gott. Slutet är ett litet, litet minus, men inget som förtar helhetsupplevelsen i någon större grad. Det är en hissnande berättelse som ständigt tar nya svängar, och man ska vara beredd på att förlora både nattsömn och socialt liv innan sista bladet är vänt.

Linus Svensson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: