En ordens labyrint

april 5, 2011

Efter andra världskriget är Barcelona inte den stad som den var innan kriget. Fascisterna har tagit över och Franco har sitt grepp om staden. Det är en stad i uppbrott och fängelserna fylls av tidigare högt uppsatta och högaktade. Där möter vi en pojke på väg att bli man och lösa ett mysterium.

Längs vingliga gator höljda i mörker och till vidträckta torg fyllda av stadsduvor följer vi ynglingen Daniel Sempere. Han är en antikvariatsägares son och invigs vid tio års ålder i en av stadens mest fantastiska hemligheter: De bortglömda böckernas gravkammare”. Det är en helgedom utan dess like, helt fylld av välbevarade gamla böcker som ingen längre läser. Sedan är som sådan att en ny besökare tillåts välja ett eget verk i utbyte mot löftet att han vaktar det i hela sitt liv. Som en blixt från klar himmel inser han att den bok han måste välja är “Vindens skugga” av Julián Carax. Den natten försvinner han in bland bokens många sidor och tar in historien i sitt tioåriga hjärta. Då vet han inte om vilket mysterium han öppnat dörren för. Han har ingen aning om att Julián Carax romaner bara finns kvar i ett fåtal exemplar och det han håller i sina händer lika så.

Daniel Sempere dras in i ett mysterium där han möts av kärlek, vänskap men också av fiender. Han får lära sig mycket om författaren av hans bok, den mystiske mannen som bränner alla böckerna och alla människor som han kopplas samman med. Han möter lögner och överflödiga sanningar. På sin väg till att bli man får Daniel, som är både listig, nyfiken och godhjärtad använda alla sina kunskaper för att tyda de tecken som han hittar. Ibland kan det tyckas att han har lite för mycket tur, men det ger bara en större sagokänsla.

Relationen till hans pappa är där boken tar sitt avstamp, den gamle slitne mannen och den lille pojken som inte längre minnas sin döda mamma. Hur de två bildar ett hem tillsammans och får antikvariatet att gå runt och hur de möter varandra trots sina olikheter.  Boken slutar på samma sätt som den börjar, men med en helt annan sorts relation än den mellan honom och pappan.

Mellan pärmarna ryms en labyrint som får läsare att aldrig lägga den ifrån sig. Förutom den fantastiska intrigen har Carlos Ruiz Zafón berikats med ett språk värdigt en poet. Han formulerar annorlunda och det ger absolut berättelsen mer kött på benen. Karaktärerna kommer till liv och man vill egentligen inte säga hejdå tillslut, men det måste man ju.

Petronella Nordström

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: